Svenska Sexnoveller Sankta Lucia, Kåta Lucia – Del 13 (Den nya lärarassistenten) |

Sankta Lucia, Kåta Lucia – Del 13 (Den nya lärarassistenten)

Sexiganoveller

Morgonen hade inte ljusnat ännu. Snön glittrade vackert mot gatlyktornas sken och de flesta sov fortfarande i sitt trygga bo. Den lilla asfalterade cykelvägen var täckt med snö och hade noga sandats av kommunalgubbarna tidigare ändå på morgonen. Det såg nästan ut som kanel på julgröt, om man använde sin fantasi lite. Det var minusgrader ute, fast om man rättade sig efter ordspråk, så fanns det inga dåliga väder, bara dåliga kläder. Det snöade inte just nu, men om man skulle tro på herr Pohlman, så skulle det bli mera små nerdalande kokosflingor längre fram under dagen. Just, när man skulle kunna tro att ingen levande människa var ute i kylan, så kom det en ensam siluett springande ut ifrån mörkret och på väg mot gatulyktan. Det var Jenny Rävberg som övertalat sig själv att ställa väckarklockan, gå upp, svida om till joggingdress och ta en motionstur redan i ottan. Bengtsson, den mycket stränga gymnastikfröken på skolan hade sagt, att Jenny hade för dålig kondition och den skulle hon bättre på, om hon ville se något högt betyg i ämnet gymnastik. Halländskan hade fått upp rejäl fart, men var tvungen att trappa ner till stillastående vid gatlyktan. Med den heta andedräkten bolmande i rökmoln ut ur munnen flåsade hon rejält efter språngmarschen. Hon fick luta sig mot den kalla lyktan för att inte ramla ihop totalt. Fy, det här kan väl inte vara nyttigt, tänkte hon och kände hur den höga pulsen sprängde i tinningen. Hon hade lånat sin mors joggingdress. En grön overall med märket Adidas. Det fanns flera remmar runt midjan och runt handlederna, så bäraren själv kunde bestämma hur den skulle sitta. Jennys mamma hade haft den i sin ungdom, när hon sysslade med sin stora passion inom idrott. Nämligen orientering och att hon var bra var ingen lögn.

Fru Rävberg hade hela vardagsrummet fullt med pokaler, placketter, diplom och medaljer, som vittnade om hennes bravader. Det finaste priset var det hon vann i ”Halmstadlunken -76”, som bestod av en stor blank pokal med sockel av äkta guld. Säkert värd en hel del. Men då Carina Rävberg var, näst intill, mager så betydde det att den där joggingdressen var några nummer för liten för Jenny, men det fick ju gå. Att få på sig den gick väl an. Det svåraste var att sedan åla ur den. Den som tittade på, kunde finna vissa liknelser med, att skala banan. Hur som helst, så stod flickan där och stånkade av ansträngning och lyssnade till sina egna andetag och hjärtslag. Det nästan ekade i huvudet på henne. Runt huvudet hade hon ett vitt luddigt svettband som det stod ”Falkenbergs postorder” på. Hur långt hon sprungit var ovisst. Hon tog en skogsstig längst elljusspåret, men hur långt det var visst hon inte. Kändes nog mer, än det var. Inte hade hon tagit sig tid att äta frukost heller. Fast det klart. Jenny rätade på sig och tittade ner mot sin runda mage. Det skadade kanske inte, att banta lite. Inte var det någon katastrof med magen, fast någon fotomodells mage hade hon inte. Hon huttrade lite, fast hon var varm. Konstigt, men så var det. För kallt att springa antagligen. Lika bra, att springa…ehum….promenera direkt till ”Lindvallen” Det var några timmar kvar tills julshowen började och eftersom den skulle äga rum i gymparsalen, kunde hon ju träna lite grann i gymmet också. Jo, så fick det bli, bestämde hon och traskade framåt i en sliten ställning. Svetten kunde väl frysa till is i pannan, om hon stannade ute mer. Det skulle nog bli en lugn dag. Inga lektioner. Bara luciatåget, julshowen och utdelning av julklappar. Dessutom hade de bägge galningarna Evert Gren och Arvidsson blivit sjukskrivna p.g.a. ostabilt humörtillstånd.

Gymnastiksalen på skolan hade pyntats upp med gillanger, garntomtar och urklippta hjärtan ur rött omslagspapper. Det var den stora dagen, då luciafirandet skulle gå av stapeln och pallplintar hade parats ihop och bildade en stor scen. Klockan var halv sex på morgonen och det var bara luciafirandets arrangörer som dykt upp ännu. Bland dem var vaktmästare Hultén som just nu inte riktigt fick pli på ridån. Han och slöjdlärare Sigurd Karlsson hade innan stått på vingliga stegar och fäst det stora röda skynket vid skenorna, där annars gymnastiksalens s.k. lianer brukade sitta. Vaktmästaren tittade upp mot toppen och drog lite testande i ridå, men den verkade fastna på halva vägen och det gick inte för sig. Karlsson kontrollerade broderierna längst ner på ridån. Det var gula garnstumpar längst ner. Flera av skolans elever hade stigit upp tidigt och höll just på att flytta över en massa stolar ifrån matsalen. Trästolarna radades upp som exercisplutoner i flera omgångar och de som var där i god tid för ”premiären” kunde lägga vantarna på de bekväma kontorsstolarna längst fram som kunde räknas som den första klassen.

Risken blev väl att lärarna själva bänkade sig där, eftersom det var deras stolar som flyttats ut från dito kontor. Lärarassistenten stod mitt uppe i alltihopa och såg ut, som om han vore fallen ifrån skyarna. Händerna i byxfickorna och en slö min i ansiktet. Han stod nog bara där och hoppades på att ingen skulle upptäcka att han var utan arbete och sätta fart på honom. Där fick han däremot tji. Folk som latade sig var det värsta som vaktmästare Hultén visste. Han kisade med ögonen bort mot Leopold och lyfte lite på de mörka glasögonen. Ögonvitorna var lite röda och irriterade och man kan ju gissa i vilken ”vask” han hällde ut den stora Whiskeyflaskan. Han gjorde tecken åt lärarassistenten, att komma bort till honom, men Leopold låtsades inte om honom. Visst såg han honom i ögonvrån, fast det fanns ju annat man kunde fixera blicken på. Alla läsare kan säkert gissa vad det var. Han stod med stora ögon och begrundade en av de mulliga små skolflickorna som böjde sig framåt och placerade en av de återstående av pallplintarna bredvid en stol. Hon hade inte lyssnat på Bengtssons redovisningar, om hur man skulle lyfta på rätt sätt. Lärarinnan hade högljutt förklarat, att man skall böja knäna. Hon ställde ner plinten med en böjning på ryggen istället. Pallplinten kunde nog användas som en sittplats. Leopolds ögon stirrade som två kaffekoppar på hennes rörelser och gnisslade ljudlöst tandraderna mot varandra. Han var nog ett riktigt svin egentligen, tänkte han tyst för sig själv. Idag hade han stoppat in bettskenan, då ”Fabrikörn” hade rådigt honom till det. Man vill ju gärna ha lite tänder kvar att äta med också. Hultén spanade bort mot lärarassistenten med händerna vid sidorna. Vad tusan höll han på med, tänkte han. Det fanns massor att göra.

– Hörru Leopold! Kom hit å hjälp till!!

Exakt i samma stund, så kom Petra Eriksson inspringande med de övriga tio ”tomtarna” i julspelet och deras pladder till diskuterande lyckades överrösta vaktmästarens anrop till lärarassistenten.

– Vilket jävla liv, muttrade Hultén och masserade sina tinningar med pekfingrarna. Sedan försökte han igen.

– Hallå! Nilsson kom hit å hjälp till!!! Hör du inte?!

Den bistra gymnastikfröken Bengtsson klev upp på scenen och inspekterade de bägge männens arbete. Hon var klädd i finkläder för en gång skull och inte den där tråkiga joggingdressen med huva. Högklackat på fötterna, som hon var lite ovan att gå i och en lång kjol av mörkblå kulör. Sedan hade hon en vit blus med spets och krås. Hon såg riktigt elegant ut, faktiskt. Men hon hade samma barska stämma, när hon kom fram till vaktmästaren.

– Vad glor Hultén efter? Det finns massor av arbete att göra, innan showen börjar.

– Jo, just det, höll vaktmästaren med och kliade sig på näsan. Sedan pekade han. ”Kan du kanske sätta lite eld i baken på den där trögskallen där nere?!

Gymnastiklärarinnan gav vaktmästaren en blick som man kunde bränna papper med och tog upp visselpipan. Trots att hon hade andra kläder, så var nog pipan en del av henne själv. Hultén pressade bägge handflatorna mot hörselgångarna. Eftersom han hade ögonvitor som visade Hallands rinnande floder i röda strimmor, så kunde man gissa att huvudet inte mådde bättre. SKVIIIIIIIIIIIIIIII!!!!

Visselpipan som så många förbannat, både lärare och elever, genomträngde sorlet av röster och det blev knäpptyst. Leopold plus alla andra i salen tittade bort mot scenen. Bengtsson skrek:

– Kom hit omedelbart å hjälp vaktmästare Hultén med ridån!!

Att Bengtsson kunde insätta respekt i allt och alla, visste ni säkert redan, men det här var något alldeles extra. Praktiskt taget alla i salen släppte allt de höll i och började lydigt gå bort mot scenen. Bengtsson röt till igen:

– Inte allihop. Du där borta med händerna i fickorna!!
Leopold pekade på sig själv, när han nu äntligen fick upp ena handen ur fickan.

– Ja, just du, suckade lärarinnan och slog sig för pannan.

Hon tyckte för detta tillfälle, att hon var omgiven av digert idioter. Lärarassistenten lufsade fram och alla andra fortsatte med det de höll på med. Pratet sattes långsamt igång och snart pratade alla igen. Petra stod längst bort till vänster i salen under ribbstolarna och försökte pränta in ett par repliker i skallen. Hon hade näsa för uppfinnesrikedom, men hon tänkte inte så snabbt. Leopold hann höra följande dialog mellan fröken Eriksson och en av hennes kamrater, innan han kom upp på scenen.

– Himla svårt det här.

– Jamen Petra. Du måste ha lite som Eva Rydberg har.
– Vadå? Mycket tandkött?

– Nej, mycket skådespelartalang, din dumbom.

Lärarassistenten fnissade lite odiskret och tog ett ordentligt kliv med gymnastikdojan upp på scenen. Så ordentligt, att han nästan spräckte jeansbyxorna i skrevet. Hultén stod och ryckte i ridån och spanade uppåt. Dessutom så skymtade Leopold studierektorns skäggiga ansikte emellan tyget. Han hade väl gått fel, kanhända. Bengtsson tittade barskt på mannen med bettskenan.

– Vad har du truten, frågade hon misstänksamt med ett blängande högeröga.

Hon såg ut precis som en tulltjänsteman, som misstänkte att en liten trevlig pensionär hade en atombomb i sin rollator. Leopold placerade tummen och pekfingret i munnen som en stor gripklo och tog ut skenan, som droppade av saliv. Bengtsson rynkade näsan av avsmak, medan Hultén stod och ryckte i det röda tyget i bakgrunden.

– Har bettskena, men jag kan ta ut den om du vill.

I sina funderingar tänkte han, att det inte var någon risk att bli upphetsad vid åsynen av den bitska gymnastiknuckan Bengtsson. Hon fnyste och knuffade till vaktmästaren i ryggen. Sedan gick hon och Leopold andades ut i lönndom. Den storväxte Hultén stod nu framför honom i sina blåa snickarbyxor och en axelbredd som kunde räknas som minst sagt rejäl. Han behövde då inga axelvaddar.

– Vad vill du, undrade Hultén, men kom i samma stund på hur det låg till.

– Jo, ni ropade ju p…

– Jo, jag kommer ihåg nu. Man kan inte hålla reda på allt här i världen, gruffade han och tittade upp mot skenorna i taket och ryckte loss lösa hår i mustaschen. Nu kom slöjdmagistern bort mot dem med sin sengångarstil.

– Vi har trubbel med ridån. Är du bussig å klättrar upp å fixar det. Det är nog bara en tygbit som kilat fast sig i skenan där uppe.

– Nja, jag tror inte det behövs, meddelade den långsamt pratande Sigurd Karlsson. ”Det räcker med att ridån går att öppna på ena sidan. Vi kör julshowen på höger sida av scenen istället.

Han tittade ner på pallplintarna de alla stod på.

– Eller också flyttar vi bara på pallplintarna, fyllde han i med.

Vaktmästaren gruffade något ohörbart, medan Leopold drog en suck av lättnad. Var det något som den nya lärarassistenten inte tålde, så var det höjder. Då kunde en oönskad instinkt väckas till liv av skräcken, hade experter sagt om det hela. Han skulle kunna ramla ner direkt.

Under tiden gick Jenny Rävberg in genom dörrarna till gymnastiksalens kapprum. Hon spatserade förbi omklädningsrummet och fortsatte bort mot det lilla gymmet, som fanns längre bort i byggnaden. Jenny skulle säkert vara ensam där borta just nu. Det var inte många personer som var där, åtminstone inte en sådan här dag. Väl där borta öppnade hon dörren och tände lampan. Det blinkade ett par gånger i lysrören, innan det tändes helt. Gymmet var inte så väldigt stort, fast det hade i alla fall ett par grejor. Närmast dörren fanns ett skåp med en stor bergsprängare i, ifall man ville ha musik under träningen. Sedan fanns det två olika sorters roddapparater, en motionscykel, en ställning för ryggböjningar, två boxbollar, skivstång samt en mängd med hantlar i olika storlekar. Överallt i rummet låg det dessutom otaligt olika vikter till skivstången. Golvet var av något gummiliknande materiel, om man t.ex. skulle råka tappa någon utav tyngderna, så skulle det varken smälla eller gå sönder. Till vänster, när man kom in, så var det en spegel lika stor som hela väggen. Förmodligen något för Stallone, Lundgren och de andra stora muskelbergen att beskåda sina egna muskler. Dessutom var det en dörr in till en skrubb rakt fram, när man kom in. På golvet låg dessutom en väska. Samma väska som ”Fabrikörns” sekreterare hade haft med sig, när hon söp ner privatdetektiven Jöns Berntsson, men då inte Jenny kände till det, så gissade hon bara att det var gymnastiklärarinnan Bengtsson som glömt den där, efter dagens självplågeri/träningspass. Hon struntade i det och travade bort till motionscykeln. Den verkade lovande tyckte hon.

– Aldrig att jag börjar å släpa på några tyngder, sa hon för sig själv och undersökte cykeln, så den inte skulle stå på för tungt läge.

De vana motionscyklisterna vet, att det finns ett band runt hjulen som kan spännas och lösas upp helt beroende på hur tungt man vill ha det. Jenny tittade på inställningen och ställde in den på mitten läget.

– ….Hm…jag vill inte ha det för tungt, fast jag vill inte heller att tramporna ska spinna runt av sig själv heller.

Hon kände sig som en typisk svensk, när hon valde ”lagomt svårt” på cykeln och försökte sedan hoppa upp på sadeln, genom att slänga upp ena benet först. Det var dock inte så enkelt. Tonårsflickans joggingdress var så himla trång, att hon direkt märkte att den stramade något alldeles fruktansvärt i skrevet. Hon avbröt handlingen och funderade med tummen och pekfingret under läppen. Om hon hoppade upp för hastigt, så skulle garanterat mammas fina joggingoverall spricka lite varstans och då skulle hon inte bli glad. Hon blev tvungen att ställa ner fötterna på pedalerna istället och sedan hiva sig upp på sadeln. Jäkla kläder, tänkte hon vresigt. Sagt och gjort, en gympadoja på den vänstra pedalen och sedan ett kliv. Halländskan blundade nervöst och kände hur overallen stramade åt mer och mer, när hon böjde sig över cykeln. När hon slutligen slog bakåt, och hoppade upp på sadeln, så satt byxorna obekvämt tight och i spegeln kunde hon se, till sin stora chock, att byxorna inte räckte mer än uppför halva hennes skinkor. Hon svalde generat och försökte dra upp dem mer, fast då började det knaka oroväckande, så hon lät det vara som det var. Tyget var spänt till bristningsgränsen. Det skulle inte komma någon ändå. Sedan började hon att trampa framåt på pedalerna.
Klockan närmade sig åtta och ute i stora salen hade de flesta blivit klara med repetitionerna. En stor blå matta hade också lagts ut över pallplintarna, i syfte att skapa mer stabilitet. Men om det höll för ett helt luciatåg, det återstod att se. Den halvkriminelle Sylvester Katz stod och övervakade det hela. Han hade fått i uppdrag av rektor Torstensson, att skugga lärarassistenten. Rektorn på ”Lindvallen” hade länge misstänkt något fuffens och Sylvester fick en rejäl slant (skattefritt) för besväret.

Nu stod den bleke och sure tysken och blängde på alla han upptäckte med en skallerorms ögon. Han var snaggad till 4 millimeter och hade en stor mustasch i neråtkrokar längs varje kind. Välbyggd och lång och klädd i ett svart skinnställ med drakliknande kreationer både fram och bak. En stor drake hade han också tatuerad på vänster underarm, och om sanningen skulle fram hade han stilettkniv i innerfickan. Och det visste ju naturligtvis inte den rättskaffens rektorn om. Nu klappade vaktmästaren i händerna och begärde uppmärksamheten. Nästan två dussin aktörer och arrangörer vände näsorna mot scenen och lyssnade.

– Nu ska vi testa om scenen håller. Ni som ska vara luciatåg kan ni komma fram hit och testa hållbarheten. Lova att säga till, om den inte håller.

Det sista var menat som ett skämt och många skrattade hjärtligt, medan andra inte fattade poängen. Bakom Sylvester Katz dök hans ohängda dotter upp i en smygande stil. Fadern upptäckte henne ändå. Han kände väl den billiga parfymen.

– Håll dej i skinnet, Pia, sa han utan att vända sig om.

– Va menar du med att hålla mej i skinnet, sa hon tjurigt.

Man kunde fråga sig, hur hon kunde vara så brunbränd i huden och inte fadern. Kanske solade hon på solarium för pengarna hon brukade stjäla på sina raider. Sylvester hade hon stulit för en gång, men det slutade med att den lede fadern bröt armen av henne, som fick läka ihop så gott det gick, fast det var ju länge sedan.

– Dra inte in mej i något trubbel! Farsgubben har chans att tjäna storkovan här. Om du är tvungen att göra nått olagligt, så gå ut och panga en gatlykta.

Pia fnös till med sin lilla uppåtnäsa, fast vågade inte käfta emot sin farsa. Nog kunde man se i hennes ögon (under all ögonskugga) att hon skulle vilja, men hon hade verkligen inte lust att få stryk igen. Med ett sparkande på en av ribbstolarna försvann hon ut från gymnastiksalen. Han skulle ligga på lur och haffa lille Kalle i ”sjuan”, när han väl dök upp.
Jenny hade cyklat i över en halvtimme och nu låg joggingdressen klistrad på hennes svettiga kropp och hon var varm överallt. Tvärt slutade hon trampa och lutade sig fram, lade kinden mot styret och pustade ut. Fy vad jobbigt, tänkte hon och kliade sig innanför det vita svettbandet. Det klistrade sig också fast på ett obehagligt sätt. Nog fanns det väl bättre sätt att motionera. Mellan pustningarna drog sig intresset mer och mer till väskan som stod på golvet. Vad kunde det vara i den? Vattenflaska? Saftflaska? En med spordryck, som Bengtsson hade glömt kvar. Det var värt att kolla, Jenny hade blivit väldigt törstig efter ansträngningen.

Försiktigt hoppade flickan ner från motionscykeln och kände, att knäna var som gummi. Knappt hon kunde stå ordentligt, när hon tryckte upp resväskan. Inuti låg det ett par papper. Några formulär som var ifrån något sjukhus. Två hade visst blivit psykoanalyserade och det här var svaren. Jenny ögnade igenom de blanka pappren, men det var rena grekiskan för henne. Inget drickbart, tänkte hon med ett snyftande, men då föll blicken på något annat i väskan. Herre Jösses, inte kunde det här vara Bengtssons väska! Det låg en stor penisattrapp längst ner. En sådan med knottror. Det brände till i flickans kön och med ens kom hon på något annat sätt att motionera. Ett sätt som var mycket underbarare. Eldar tändes i hennes ögonvitor, när han höll löskuken framför sig, kände över den, höll den i olika vinklar och förde målmedvetet ner den mot skrevet. Byxorna var trånga och hon masserade lite med den knottriga ytan mot sitt sköte och tygen vättes ner. Det började med en fläck och sedan blev den större. Ett snabbt ögonkast mot dörren. Om hon hade planerat det lite innan, så hade hon låst dörren, men nu hade hon det inte. Risker är till för att tas.

Medan hon satt på gummigolvet brett skrevande, smög hon in den andra handen under det gröna tyget och masserade ringmuskeln. Det här var mycket bättre, än att flåsa runt på elljusspår och trampa cykel. Med ens föddes en vansinnig ide´ i fröken Rävbergs hjärna, medan hon stirrade, som i trans, på löskuken och samtidigt tryckte in två fingrar i sitt anus.
Bara idén var pervers och snuskig och det kittlade Jennys fantasi ännu mer. Hon reste sig långsamt upp. Fortfarande lite knäsvag. Med darrande händer skruvade hon av sadeln. Det gick lätt. Två skruvar på vardera sida och hon kunde lyfta ur den och lämna ett tomt hål efter. Det här skulle gå så behändigt, att man skulle kunna tro att cykeln var gjord för det nu avsedda.

Försiktigt lade hon ner sadeln på golvet och fattade tag i den stora knottriga attrappen med ett ordentligt grepp och kinderna hade fått röda rosor av kåthetens värme. Hon slickade lite lätt på den med tungan. Den smakade latex, men var ändå rätt hård för materialet. Det var svårt att avgöra vad det var för material, fast det gav hon rent ut sagt fan i just nu. Hon skakade av sina egna snuskiga tankar och det var svårt att få fast löskuken i sadelhålet, men när hon tog i med bägge händerna och lade hela sin själ i nertryckandet gick det bättre. Dildon kilades fast och nu gick den inte att rubba. Varken upp eller ner. Hur hon skulle få bort den sen var en gåta, fast den saken den sorgen.

– Klipphård, flämtade hon fram mellan sina våta läppar och hela hennes hull darrade.

Vilken pervers ide. Herre gud, om hon blev upptäckt. Hur skulle det då se ut. Fast hon var beredd att ta risken, den 16-åriga kåtungen. Attrappen glänste av saliv och ögonen stirrade på den med ett saligt leende över läpparna. Sedan grep hon tag i joggingdressens byxor. De var så trånga att det som sagt tog en stund, att över huvud taget rubba dem några centimeter. Trots att hon lossade på snöret runt midjan, så gick det sakta, sakta. Jennys stora röv blottades mer och mer och hon fick ta lite i taget. Till slut var de nere i knävecken och hon bestämde sig för att det fick räcka. Ivrigheten tog över och med bar underdel klättrade hon upp på den vita motionscykeln med den hårda kuken som sadel. Först fastnade joggingbyxorna i själva trampan, men det ordnade sig till slut och hon hade en gympasko på varje pedal och ett ordentligt tag om styret.

– Så ja, så ja, flämtade hon tyst och tittade över axeln rakt in i den stora helväggsspegel.

Hade hon sagt A, så måste hon ju säga B. Attrappen var rakt under. Halländskan hade nog aldrig varit så upphetsad förut. Skräcken över att någon skulle komma in genom dörren och tanken över vilka snuskiga saker hennes kåta lilla hjärna kunde kläcka fram, gjorde att det rann ner könssaft ifrån hennes breda lår. De lyste av svett och de stora skinkorna blänkte mot lysröret. Så böjde hon på knäna och i spegelbilden såg hon sin egen röv närma sig löskuken och pressa det lilla trånga rövhålet mot ”sadeln”. Tack vare hennes motionspass innan, så fungerade svetten bra som glidmedel och hudvecken skiljde sig för motståndet. Bara hon nu inte gjorde sig illa!

– Åh! Herre gud, stånkade hon och krystade till, så hennes anal skulle bli tillräckligt avslappnad.

Ansiktet var rött som en tomat och det syntes ju särskilt bra mot hennes vita svettband. Rövhålet öppnades och hon var tvungen att bita ihop ordentligt med tänderna, då första raden med knottror kittlade hennes arselgång. Igen, tänkte hon. Måste krysta igen. Jag tänker inte ge mig förrän hela härligheten är inne. Andra raden med knottror trycktes in och nu kunde hon inte låta bli:

– Ååååååh!!! Oh! Ja, fan va härligt!

Svetten rann och nu var snart kuken inne till roten. Hon skallrade tänderna och pressade arslet neråt av alla krafter och bet ihop tandraderna, så hon nästan blev rädd att de skulle gå sönder. Spegelbilden visade att det sista gled in och nu måste hon vänta en stund, innan den underbara cykelturen skulle börja. Hon släppte cykelstyret med ena handen och strök över den svettiga pannan med baksidan av handen. Hon var brännhet och hetare skulle hon nog bli. Först måste hennes anal bli van att ha attrappen i sig.
Utanför höll luciatåget på i gymnastiksalen. Eva-Lena gestaltade ljusets drottning på ett vackert sätt och det var helt släckt i den stora salen. Det enda som syntes var de levande ljusen och Rektor Torstensson bröstade upp sig av stolthet, där han satt på första raden, kung som han var, tillsammans med studierektorn. De sjöng så vackert, men samtidigt satt vaktmästare Hultén och frågade sig själv hela tiden, vart Natalie Österbäck hade tagit vägen. Hon skulle ju bara hämta en tomteluva till och det kunde väl inte ta hela morgonen. Hade hon gått vilse i mörkret? Ingen i luciatåget hade några särkar, tomtedräkter eller stjärngossestrutar, eftersom det fortfarande var repetition. Det skulle dröja ytterligare tio minuter innan alla eleverna kom. Hultén påstod, att han skulle få in allihopa i gymparsalen. Vi fick ju se hur det blev med det. Vaktmästaren kände sig som Ingmar Bergman, när han ropade i mörkret.

– Bryt! Kanon! Tänd ljuset å stick å byt om! Nästa gång är det på riktigt!

Ett tramptag framåt inne i gymmet. Halländskan blåste upp kinderna och andades långsamt ut genom näsborrarna. Ett tramptag till och arselhålet gled uppåt på knottrorna. En underbar klåda rev inne i henne och hon fortsatte att dra runt tramporna med benen. Nu åkte hon ner igen på löskuken med ett smaskande ljud och Jenny trodde hon skulle svimma. Nu får hon ta till snabbare takt. Tramptag på tramptag togs och upp och ner på spettet for hon med röven. Ljudet av motionscykelns spinnande hjul hördes, fast nog stönade tonårsflickan lite mer, än hon hade gjort på en vanlig cykeltur. Hon ökade takten och kramade med ringmuskeln runt knottrorna.

– Jösses, Oh! Oh! Oh! Oh! Skönt! Så jävl…..Oh! Jaaaaa!!!

Jenny Rävberg slängde ett ögonkast bak och såg på sig själv i spegeln. Den synen som förste bäste skulle få, om denne råkade öppna dörren just nu. Hon såg hur hennes eget skithål genomborrades gång på gång av den stora kuken och hon ökade takten igen. Cyklade för livet. Orgasmen skulle komma vilket ögonblick som helst. Den feta röven vibrerade av det hårda tempot och rann av svett, for upp och ner med joggingbyxorna i en enda korvande massa vid vaderna. Cykeln vinglade fram och tillbaka och hon trampade, så hon näst intill tappade andan. Attrappen hade börjat färgas brun och nu kom hon i en underbar orgasm, som aldrig verkade ta slut. Hon slog bak med huvudet, så håret slog till henne på ryggen.

– Guuuuuuuuuuuud!!!!!!

Några sista ridningar på dildon och hon vräkte sig framåt och blev liggande med bägge armbågarna på styret, och ansiktet begravt i det. Tyget vättes ner av den svettiga pannan och fortfarande med attrappen begravd i arslet, så försökte hon hämta andan. Flämtade, stönade och grät nästan av lycka. Plötsligt hördes en annan röst i rummet.

– Jävlar…

Halländskan for upp från styret och svängde runt huvudet med en sådan snärt, att svetten for iväg från hennes panna. Det var lärarassistenten som stod bakom henne. Hon hade inte märkt att han smygit sig in i rummet och stängt dörren. Men nu stod han där bakom henne och stirrade apatiskt med dreglande mun. Nere på hans skrev syntes en liten våt fläck mot jeanstyget. Åskådaren hade uppenbarligen inte kunnat hålla emot sin utlösning. Bara att se halländskan utföra denna handling med motionscykeln hade räckt och utsikten hade fått honom att komma i byxorna. Nu öppnades dörren igen och snabbt smet Petra och ”Fabrikörn”. Dörren låstes bakom dem och nu var det Petras tur att bara gapa med munnen, utan att säga ett ljud. Hon såg sin värdinna sitta med arslet uppträtt på en stor knottriga löskuk med byxorna nerdragna.

– Va….va i helvete har du för dej, sa hon bara med ett flämtande.

Jenny rodnade ertappad och stammade nervöst fram.

– J….Jag ba…bara…jag bara tog mej en cykeltur.

(788)

Sexnoveller

Kommentera