Svenska Sexnoveller Mayo Lings kvarsittning – Del 8 (Den nye lärarassistenten) |

Mayo Lings kvarsittning – Del 8 (Den nye lärarassistenten)

Sexiganoveller

Medan snöflingorna dalade ner från himlen kom en röd folkvagn rullande med största försiktighet på den asfalterade vägen som egentligen var till för gång och cykeltrafik, men det verkade inte hindra föraren och ett flertal pojkar i ”sjuan” fick hoppa undan, då ”bubblans” signalhorn ljöd gång på gång. Bilen hade inga dubbdäck, utan slant fram och tillbaka som en orm på en skogsstig. Vaktmästare Hultén, som höll på med snöskottning för att röja rent cykelställen, grinade bort mot den sakta framrusande bilen och snöflingorna landade en efter en på vaktmästarens glasögon. Han var påpälsad med dubbla jackor, en vinterpäls och en svart luddig pälsmössa på huvudet med tillhörande öronlappar. Snöyran hade fastnat i hela hans ansikte och det droppade smältvatten från hans mustasch. När han till sin fasa fick se hur, i hans tankenämning, bilfan helt fräckt kör på en av de gröna soptunnorna utanför matsalen. PANG! Och det soptunnan välter med full kraft över den andra PANG! Som också välter och en variant av domino utövas framför den förskräckta vaktmästarens ögon. Först stumhet med munnen vidöppen i det bleka ansiktet, sedan sakta uppblomning av ilska och slutligen:

– Va i helvete är meningen, vrålade han och småsprang bort till soptunnorna som låg i en enda hög, precis som ett bisarrt konstverk med titeln ”Katastrof” textade med stora röda bokstäver högst upp på tavelramen.

”Fabrikörn” öppnade bildörren och bedömde olyckan som en parkering, så han gled ur den lilla bilen med nonchalansen målad i ansiktet. Med sig hade han en vacker kvinna i tidiga 40-årsåldern. Hennes röda fylliga läppar lyste som en fyrbok i snöyran. Hon var klädd i en mindre minkpäls och med tillhörande solglasögon och fin hatt med plym, så kunde man kanske ta henne för filmstjärna. En smäll från bildörren, sedan promenerade de taktfast över skolgårdens vita täcke av snö och försvann in i skolan. Vaktmästare Hultén stod kvar som ett enda stort åkerspöke och bara gapade åt förödelsen.

Under alla omständigheter, dels gällande den nya lärarassistenten och dels gällande bråken mellan de två lärarna, så hade rektor Torstensson vidtagit sina egna små försiktighetsåtgärder. Nu satt han där och trummade med fingrarna mot den lyxigösa bordsskivan i skrivbordet av furu. Framför honom satt en medelåldersman med trötta ögon under en alltför stor hatt och trenchcoat. Herregud, tänkte rektor Torstensson. Han hade tagit sig friheten att sätta in en annons, om en privatdetektiv som kunde hålla ett öga på Leopold Nilsson och den där mystiske ”Fabrikörn”, fast mannen som nu satt bredvid honom kunde ju för tusan ha kommit direkt ur någon teaterpjäs. Var det någon amatörrevy i stan, tro? Torstensson letade reda på dagens tidning som låg underst i en hög med papper, men kunde inte hitta någon annons, om något dylikt. Däremot såg han sin egen annons uppradad på prydliga rader och utryckt fint, enligt det svenska språkets moraliska grunder. Han lade ifrån sig tidningen och tittade strängt på mannen framför sig och när han dessutom bevittnade ett oförskämd gäspning, så bara ställde han sig upp och fäktade med armarna.

– Herre gud! Jag begärde en detektiv. Inte något utklipp ifrån en millimetersfilm från 40-talet!

– Vadå, sa mannen under den stora svarta hatten (en sådan med vitt brätte som gudfadern hade) och verkade förvånad. Han förstod väl inte vad felet med honom var.

– En detektiv ska vara klädd på ett diskret sätt å på så sätt smälta in i omgivningen. Om ni går runt i det där, så kommer ju folk att kunna peka ut er som en dans.

– Peka ut mej som en dans?

– Just det!

Mannen flinade med sitt trötta ansikte och avslöjade ett par rejäla framtänder med mycket tandkött.

– ….Som en pekfingervals?

Det här var inte rätt tillfälle för några skämt av låg budget. Om rektor Torstensson fick bestämma, så var det inte läge för några skämt över huvud taget. Han bet ihop tänderna och försökte samla sig med flinten blank av svett.

– Jag söker en privatspanare, som kan smälta in i mängden här på skolan. Kanske inte som elev, med tanke på ålder, utan snarare som lärare, vaktmästare eller kanhända som en städare.

– Mattant?

– Definitivt INTE mattant. Jag trodde ni såg lite allvarligt på det här, men är det på det viset att jag har haft fel, så kan ni lämna min expedition omedelbart.

Mannen i hatten kliade sig i örat med pekfingret och såg fånig ut. Han hade inte presenterat sig ännu, trots att Torstensson vänligt hade räckt fram sin näve, innan utfrågningen hade börjat. Det här började inte särskilt bra, tyckte han. Det hördes ett dovt surrande från snabbtelefonen och sekreterarens barska röst hördes i det svaga bruset.

– Rektor Torstensson, herr Samuel Palmers vill träffa er.

Herregud, tänkte rektorn. Han höll sig för pannan och frågade i sitt stilla sinne skaparen, varför alla idioter måste samlas på en gång och till råga på allt inne på hans eget kontor. Först en sömnig kopia av Dick Tracy och nu ”Fabrikörn” en slående Elvis-kopia. Det skulle inte vara någon tillfällighet, om någon helt sålika kom fram till den sistnämnde på stan och fråga: ”Kan du inte dra Heartbreak-hotel?” Jösses! Men det var väl lika bra att få det undanstökat.

– Ett ögonblick. Jag håller på att instruera herr…..

– Berntsson, fyllde deckaren i med en slö stämma. Efter detta följde ytterligare en ljudlig gäspning.

-…..Instruerar herr Berntsson. Släpp in…eh….Palmers, om två minuter, så är ni snäll.

– Okej!

Det sprakade till i snabbtelefonen och den stängdes av. Torstensson satte fingertopparna mot varandra och försökte se någorlunda seriös ut i den värsta frustrationen.

– Berntsson sa ni?

Ett tyst nickande från maskeradfiguren i stolen.

– Ni råkar inte ha ett förnamn?

Ett saligt leende blommade upp i Berntssons ansikte och kanintänderna syntes igen.

– Det är bara båtar som har namn på FÖREN.

Jävlar, ännu ett av de smaklösa skämten. Den prydlige rektorn frustade till, så en snorkråka for ut ur vänstra näsborre, men det upptäckte nog inte deckaren ändå, så det var ingen skada skedd. Kunde mannen inte vara ordentlig, utan att spelevinka sig, så skulle Torstensson säkerligen få gräva i lådan efter sin hjärtmedicin. Han var rent ut sagt påfrestande, men då ingen utav skämten hade varit riktade mot rektor själv, så kunde han ju inte anklaga skämtaren för att vara oförskämd. Fast det skulle väl vara frågan om sekunder, innan skämten skulle singla ner under bältet, som en sakta dalande påskfjäder.

– Jöns, heter jag i förnamn, ulkade mannen i stolen till sist ur sig. Han hade väl noterat Torstenssons bultande sträng vid tinningen och förstått, att han själv var tvungen att kyla ner rektorn med något lugnande.

– Ni är anställd. Jag vill att ni håller ett ordentligt öga på mannen, som nu kommer in genom dörren snart. Han påstår sig att vara från arbetsförmedlingen och är representant för den nya lärarassistenten Leopold Nilsson. Men jag har ringt arbetsförmedlingen och dom känner inte till honom, så jag ska nu fråga ut honom varifrån han kommer, vad hans egentliga syfte är och samtidigt få en djupblodande förklaring till varför han ljugit innan. Samtidigt ska ni bort till slöjdsalen och hålla koll på lärarassistenten Leopold Nilsson. Prata med vaktmästaren. Han visar er vem det är. Om Nilsson gör något underligt, så vill jag att ni omedelbart rapporterar direkt till mej utan krusiduller på vägen. Är det uppfattat?

Rektor Torstensson hade gått fram som en instruktör i polisskola, men det hade han gjort av bara en orsak. Han ville inte att Berntsson skulle få en syl i vädret och komma med något mer skämt av torftig klass. Det enda han fick var en tyst nickning, fast om man gick efter ansiktsuttrycket hade inte privatdeckaren hört på över huvud taget. Han satt där som en enda stor pösmunk i sin stora rock och hatt. Makade sig till slut upp och gick ut genom dörren. Torstensson torkade bort svetten från pannan med sin mönstrade snusnäsduk och satte sig bekvämt tillrätta bakom det bastanta och prydliga skrivbordet. Så skulle besök tas emot, av en förnäm rektor, ansåg han. ”Fabrikörn” kom in med ett vänligt leende på läpparna och satte sig, utan att fråga, på skrivbordets ena kant. Med sig hade han kvinnan, som vaktmästaren hade sett innan. Hon var lång, rätt slank och hade kraftigt målade läppar och ett upp-fluffat hår färgat till rödbetfärgad nyans. Hon var klädd i en kort grön kjol med nylonstrumpor runt de välskapta benen. ”Fabrikörn” presenterade henne för Torstensson som ”Sekreterare” och hon satte sig på stolen, där lustigkurren i Trenchcoaten hade suttit nyss. Hon slängde upp det ena benet över det andra och hade samtidigt ett anteckningsblock och penna i händerna. Naglarna var typiska lösnaglar med glittrigt nagellack. Utan att fråga om lov, tände ”Fabrikörn” en cigarett.

– Ni ville träffa mej, sa han och tog två djupa halsbloss. Han var välkammad med sin hårpomada och ingen kunde ana hans tidigare eskapader med eleven Jenny Rävberg. Inte kunde väl den prydlige rektorn ana, att mannen framför honom hade knullat en av skolans elever i röven tillsammans med den s.k. lärarassistenten. Och på lektionstid i ett duschrum på simhallen dessutom. Fantasi var väl inget område för ”Lindvallens” rektor och då det inte syntes alls, så kunde han inget ana.

– Ja, jag ville träffa er.

Nog såg Torstensson lömsk ut, alltid.

-…..Herr Samuel Palmers.

– Jag vill helst bli kallad för ”Fabrikörn”.

– Jasså, kodnamn, alltså. Ni kanske rent utav är hemlig agent? Nu är det så, att jag har ringt till arbetsförmedlingen och dom känner inte till någon Samuel Palmers. Kan ni kanske svara på det?

Elviskopian såg inte ens intresserad. Rektor Torstensson hade faktiskt väntat sig en helt annan reaktion. Hade han inte skurit till på akilleshälen? Mannen tog bara ett djupt bloss till på cigaretten och blåste ogenerat rök på mannen bakom skrivbordet, som hostade till. Han tog tid på sig. Funderade han månne ut någon förklaring. Letade han efter ett kryphål?

– Nu är det ju så, att jag inte är anställd av arbetsförmedlingen här i stan. Jag är pappersmässigt bunden till förmedlingen i Uppsala, fast jag åker runt på olika ställen. Bidrar lite här och var till småstäder…

Ytterligare en rökpuff åt rektorns håll. Gjorde han det avsiktligt? Svårt att avgöra.

-…..Å kommuner också för den delen. Ni kunde ju direkt ha frågat mej, om vart jag hörde hemma, så skulle ni då få samma som Sivert Öholm….

Ett svagt leende i det bleka ansiktet.

– …Svar direkt!

Sekreteraren drog lite på smilbanden och hela kontoret hade spridit sig, förutom rökdoft, en odör av hudkräm och parfym. Hon hade inte sparat på något och tillbringade säkert lång tid framför spegeln varje morgon. Sedan var han en attraktiv kvinna också. Den slutsatsen kunde vem som helst dra. Men rektor Torstensson var en vuxen mogen man och drogs inte till kvinnor som bin till honung. Nej, han var lyckligt gift och nu visste han faktiskt inte vad han skulle ta sig till. Han hade hela tiden trott, att han själv hade trumfkortet, men det hela hade gått i stöpet totalt. Elviskopian tittade bort mot sin sekreterare med ett flin och fick ett bländvitt leende till svar. Han tittade ner på hennes välsvarvade ben i de mörka nylonstrumporna och vi skall raskt gå över till ”Lindvallens” slöjdsal där skolans lilla bystdrottning Natalie Östbäck stod iklädd speciellt förkläde av grönt gummi och skyddsglasögon över sina riktiga glasögon och svarvade till sin lampfot.

Spånen for åt alla håll och om hon var tillräckligt flitig, så skulle hon nog hinna klar den innan jullovet. Det skulle naturligtvis bli en julklapp. Men hon fick inte vara ifred, utan över henne stod skolans största kvinnliga bråkmakare. Pia Katz (Efternamnet var tyskt, eftersom hennes pappa kom från Berlin från början och var son till en gammal nazist) hette hon och var knuttebrud. Eller åtminstone ville hon vara det. Hon hatade skolan och var bara där av en orsak: Om hon inte gick dit, så skulle hon få stryk av sin pappa. Inte direkt någon drömfamilj direkt. Hon var ljushårig med lockar längst ner på sitt hår och runt pannan hade hon alltid en snusnäsduk knuten. Det var väl hennes variant av mössa, kanhända. Ögonlocken fullkletade med blå ögonskugga och rött läppstift över de tunna läpparna. Hennes näsa var en sådan, som pekade uppåt, ansiktet började med rätt runda kinder och smalnade av med en ganska avlång haka. Som kläder hade hon alltid skinn, skinn och åter skinn. En jacka i mörk kulör och en kort blankskinande och tillika åtsittande kjol runt hennes stora bakdel. De kraftiga brunbrända låren och benen med de runda vaderna var alltid bara med ett par svarta lackskor längst ner med gråa strumpor. Alltid hög klack. (Hon hade väl gått med i Lill-Babs fanklubb, eller något sånt) Man kunde kanske missuppfatta hennes position, om hon gick ute på gatan någon mörk kväll.

Pia hade en häck som alltid putade ut, så när man såg henne i profil, såg hon precis ut som lilla bokstaven B. Några stora bröst hade hon dock inte. De var små och toppiga och hon hade väl knappast någon BH. Nu stod hon över Natalie och klämde ur sig den ena otrevligheten efter den andra. Hon gav sig på alla, men Natalie var mest tacksam, då hon var religös och allting. Till slut grep någon tag i satmarans ena axel och drog henne bakåt. Reflexmässigt knöt Pia sin näve, med nitbeklädd läderhandske som slutade vid fingrarna, och skulle klippa till, fast då hon bara stirrade in i ett bröstparti, så avfärdades hon av ren försiktighet. Det var Jenny Rävberg som stod framför unga fröken Katz och Jenny var inte den man försökte köra över med fysiskt våld. Hon var 182cm i strumplästen och vägde säkert över 80-kilo. Pia Katz var bara 62-kilo och var kort, 153 eller 154cm, eller något sånt. Nu hade hon ju höga klackar på skorna, men det hjälpte ju föga. Halländskan stod framför den korta kraftiga och tillika uppkäftiga knuttebruden och såg sträng och stöddig ut. Hon var fortfarande blöt i håret, efter besöket på simhallen och kanske ömmade det på vissa ställen, men det hör ju inte hit just nu.

– Nu lämnar du Natalie ifred. Annars kanske jag får lust att gripa tag i ditt löjliga svettband å dra åt kring halsen på dej.

Pia Katz samlade sig länge, sög in underläppen i munnen och försökte se morsk ut.

– Åt helvete med er båda två, fräste hon och gick bort till sin hyvelbänk.

Det var väl en sorti som skulle uppfattas som tuff, i hennes egna ögon, men Jenny tyckte bara hon var löjlig. Nu försökte hon reta upp Alexandra , flickan som blev avstängd från sin pryoplats på ålderdomshemmet, då hon sög av en av patienterna, men att få hennes stubin att nå explosionspunkten var ju omöjligt. Vad än Pia vräkte ur sig för vulgariteter, så stod bara Alexandra där med det flummiga leendet på läpparna och de där likgiltiga rådjursögonen med halvslutna ögonlock, som kunde få henne att likna en liten ängel. Jenny gruffade purket, där hon stod vid svarven iklädd sin röda polotröja och sina, näst intill, traditionella blåjeans runt de breda höfterna. Hon kunde se, att Natalie hade blivit ledsen för det rann en tunn tår nerför kinden bakom lagret av dubbla glasögon.

– Hon är så dum, att det är synd om henne. Va inte lessen, Natalie.

Med en sorgetyngd hand stängde flickan av maskinen och nu kunde man höra hennes tysta snörvlade, som man inte kunde innan, då svarven var på.

– Det enda som hindrar mej från att spöa upp Pia, är att hon får tillräckligt med spö hemma av sin buse till farsa. Gråt inte, Natalie. Du gör mej så lessen också, när du gör det.

Bakom ryggen hördes konversationen:

– Hur i helvete kan du ha på dej såna där jävla löjliga pumps?

– Ha, ha! Jasså du tycker dom är löjliga?

– Rosa är den färg jag hatar mest! Du ser ut som en Barbiedocka.

– Ha, ha, ha! Tycker du verkligen så….Jahaja! Hi, hi! Verkligen Barbiedocka?

Hur än Katz försökte, så var det omöjligt. Alexandra Lunne gick bara inte att få på dåligt humör och inte kunde hon slå till henne heller. Inte på lektionstid. Där stod också slöjdmagister Sigurd Karlsson bakom sin ledarbänk, som ett enda stort fån. Kanske den fördomsrika bilden av en tvättäkta toffelhjälte i en dels ögon. Liten, mager, yviga mustascher under en liten näsa. Såg nästan ut som en skottehund. Övervakade lamt sina elever, men ingen som direkt sade till någon. Jenny kunde lämna salen med den gråtande Natalie, utan att han ens höjde på ögonbrynen. Väl utanför, satte de sig på en av bänkarna vid skåpen. På varsin sida stod två stora krukväxter, två svärmorstunga skulle den botaniske direkt sett. Jenny höll armen om Natalie och tog av de stora skyddsglasögonen från hennes näsa. Ögonen var röda bakom de riktiga glasögonen och Jenny såg ömt på henne med sina mörkgröna ögon och sina milda anletsdrag.

– Det är ingen fara. Är Pia Katz dum mot dej igen, så ska jag säga till henne på skarpen. Det lovar jag. Hon har inte rätt att kasta ut sej hur mycket skit som helst. Nästa gång hon ger sej på dej, så ska jag ge henne stryk.

– Nä, gör inte det, snyftade Natalie. Som du sa innan, hon vet inte va hon gör. Pia är bara ett vilselett lamm, som herren inte brytt sig om.

Jenny tog upp sin näsduk ur bakfickan på jeansen och gav till Natalie. Amtidigt, så försökte halländskan att föreställa sig hur gud, som han föreställt sig på lågstadiet, en skäggig gubbe från en kyrkmålning mota in en massa får i en fålla, fast unga fröken Österbäck hade nog inte menat så bildligt talat. Natalie snöt sig och lämnade över näsduken igen. Rävberg tog emot den, höll den försiktigt i kanten och lade den bredvid sig på bänken. Hon fick väl besöka toaletten sen och tvätta den.

– Ska vi ta lunchrast, frågade hon.

– Det är väl inte rast än, snörvlade Natalie.

– Nä, men jag vill inte gå in å träffa den där häxan Katz igen. Å jag tvivlar väl på, att du vill göra det.

Det var rätt tomt i korridoren. Alla hade väl lektion. Det var bara vaktmästare Hultén som gick runt och gruffade tillsammans med en lokalvårdare. Hultén gick förbi de bägge flickorna utan att hälsa. Han hade väl förödelsen med soptunnorna kvar i bakhuvudet. Städerskan höll på att moppa golvet borta vid skåpen och snart skulle hon väl komma bort till bänkarna och då hade de ju varit tvungna att flytta på sig ändå. Långt borta hördes ljudet av raska fotsteg. Någon elev var väl sen till lektionen.

– Jo, vi går väl och äter då, sa Natalie tyst.

De reste sig från bänken och stegen kom närmare och när Jenny vände blicken åt ljudet, fick hon se en medelålders man under medellängd iklädd blåjeans, vit T-tröja och Nike-skor. Det våta håret var slafsigt bakåtkammat. Det var lärarassistenten Leopold Nilsson, och han hade bråttom. Han bromsade in hastigt och skrapade sulorna mot golvet med ett gnissling av gummi.

– Värst va du har brått, sa Jenny flinande.

– Ja, jag måste in till slöjdsalen. Har lektion förstår du. Nu när bildlärarn och kemilärarn har börjat bråka, så har rektorn blivit tvungen att placera mej nån annanstans. Annars, så kanske det blir ett attentat!

Jenny stirrade förvånat på Nilsson. Attentat?

– Ja, han sa faktiskt så. Nu måste jag in till slöjdmagistern. Annars kanske det blir som den värsta ”Spagettivästern”.

– Vadå, en handfull dollar?

– Nja….jag tänkte snarare på ”Häng dom högt!”

Med ett nervöst smil på läpparna och ett nickande till Natalie som stod bredvid, så försvann han in genom dörren till slöjdsalen. Jenny stod kvar och skrattade dämpat med händerna vid höfterna.

– Det märks att han inte har träffat ”Slöjdmajjen”. Han skulle väl aldrig kunna skälla ut nån. Jag tror inte ens han skulle kunna skälla ut nån, om han så blir återfödd som hund.

Ett vemodigt leende spred sig i Natalies fräkniga ansikte och halländskan lade armen om henne igen.

– Nu går vi å käkar.

De gick iväg längs den stora korridoren och bort till matsalen. De passerade Hultén på vägen. Han stod och blängde tryckande på en dörr in till ett grupprum. I ena handen hade han en stor oljekanna. Jennys hjärta hoppade till, när hon sneglade lite på den ljusgula oljan, som vaktmästaren använde på gångjärnen till dörren. Av en ren slump, så råkade unga fröken Rävberg komma ihåg sin erotiska dröm med knuttegänget och hur hon hela hennes kropp blivit insmord med just sådan olja. Kan man drömma fortsättning på drömmar? Tja, vem vet.

Inne i slöjdsalen stod slöjdlärare Karlsson med sina glasögon och yviga mustasch under näsan. Det såg nästan ut som, om han hade klistrat dit lite spretig stålull. Han drog lite i underläppen och synade lärarassistenten uppifrån och ner. Han pratade långsamt, fast inte så entonigt och sävligt som studierektorn på skolan. Det verkade som om han betänkte varje ord han yttrade.

– Leopold Nilsson ja, jo jag har hört att det har varit vissa fejder beträffande dej.

– Knappast mitt fel, flinade Nilsson nervöst och bet ihop tänderna med tillslutna läppar.

– Nä, det klart. Men saken är den, att jag inte riktigt vet vad jag ska sätta dej på för arbete. Jag håller på med papper gällande betygen.

Leopold såg neutral ut, men innerst inne strålade han. Ännu en tag med endast nöjen. Det här var ett lätt jobb, tyckte han. Men det var ju snart Lucia och allting. Plötsligt slets dörren upp in rusade Mayo Ling i full fart med händerna fulla av skolböcker. Grundligt försenad. Det var bara tio minuter kvar på slöjdlektionen. I ultrarapid kunde man upptäcka, att Pia Katz medveten sträckte fram en högklackad sko och Ling gjorde ett svandyk framåt, som fick alla i klassen att sluta med det de höll på med och applådera. Katz flinade. Den enda gången man fick se henne le, var när hon hade gjort någon illa. Hon hade redan flyttat tillbaka benet och stod nu lutad mot träskåpet med verktyg. Mayo kunde mycket väl ha halkat. Det var ingen som hade upptäckt hur det gick till, egentligen. Skolböckerna låg spridda över hela golvet och Pia böjde sig neråt och tog upp en som hamnat i en hög med hyvelspån.

– Herre gud, ta det lite försiktigt i fortsättningen.

Slöjdmagistern kom fram bakom bänken och hjälpte kinesflickan upp på fötter. Hon verkade inte ha skadat sig, men det såg verkligen farligt ut. Hon var klädd i skoluniform (sådan man hade i Kina) med kort blå kjol och blå blus. Under kjolen hade hon ett par vita strumpbyxor. Hon var förståndig. Det var för kallt att gå i kortkort i December.

– Återgå till det ni höll på med, befallde Sigurd Karlsson och det var väl första gången han höjde rösten i hela sitt liv. Eleverna fortsatte. En del hamrade, en del filade och en del var inne i smedjan och använde metallsvarven. Pia Katz höll i en av Mayo Lings skolböcker med tumme och pekfinger, precis som om hon höll i något avskyvärt.

– Hörru, Geishan! Du behöver inga satans böcker på nån jävla slöjdlektion!

Sedan slängde hon boken på den närmaste slöjdbänken, så tvillingbrodern Lasse som höll på med sandpapper, fick hela synen full med träspån. Leopold gick fram till bänken, borstade av den hostande enäggstvillingen som tackade och grep tag i skolboken. Han lämnade över den till Mayo, hon tittade tacksamt på honom med ett gulligt ansiktsutryck och han kände sig som en hjälte under några sekunder.

– Nu är det så, att vi började lektionen för länge sen, så du kan lika gärna sätta dej ner å bara vänta, sa slöjdlärare Karlsson. ”Å som Pia Katz sa, även om jag inte gillade tonfallet, så behöver du inga böcker på en slöjdlektion.”

– Förlåt, sa Mayo. Hennes röst var liten och ljus. Jag inte förstå detta. Mitt fel!

Det var väl lite hackigt med svenskan, men hon försökte i alla fall. Hon hade ganska lång lugg, som hängde ner i pannan, så man inte kunde se ögonbrynen. Sedan hade hon kortklippt hår vid sidan om öronen och längre i nacken. Man kanske kunde kalla det för ”Hockeyfrilla”, vad vet jag? Frisyrer är inte mitt starka område och inte lärarassistenten heller. Han stod bara still på platsen och tittade och lyssnade på konversationen.

– Det här är åttonde gången i sträck du kommer för sent, flicka lilla. Jag kan inte bara sitta här med händerna på bordet och se genom fingrarna varenda gång. Visst kan jag strunta i att vidtaga stränga åtgärder, men genom att jag vet att du vill bli någonting här i livet, så kan jag ju inte dalta med dej. För då kommer du bli van vid det, när du sedan för ett jobb.

Slöjdläraren hade ställt sig bakom sin kära hyvelbänk igen och försökte nu tala allvar med kinesflickan, så gott han kunde. Lärarassistenten, som tidigare hade varit i centrum, hade nu blivit placerad som bifigur i själva resonemanget. Mayo Ling nickade tyst och hade antingen sina ögon slutna, eller tittade i golvet. Det var svårt att se. Hon mumlade något med självande röst:

– Ni inte få säga nått till mina äldrar (föräldrar menade hon givetvis). Dom bli arga på mej, om jag inte sköter skola, trämagistern.

Trämagistern! Lärarassistenten satte upp handen för ansiktet för att dölja sitt tysta skratt. Han kunde föreställa sig slöjdlärare Sigurd Karlsson som en riktig träskalle, men då han några sekunder senare såg humorn som lyteskomik, eftersom Mayo menade rätt, men sa fel, så tystnade han snabbt.

– Nä, jag ska inte prata med dina föräldrar, men jag kommer att skicka dej till rektor Torstensson. Jag är nog rädd, att du kommer att få en kvarsittning.

Mayo förblev tyst. Hon kanske inte visste vad ”Kvarsittning” betydde, men hade hon tillräckligt fantasi, så skulle hon kanhända komma med skräckfantasier i skallen, som var mycket värre, än vad ordet egentligen betydde.

Rektor Torstensson vankade av och an i rummet, när det knackade på dörren. Sekreteraren var på lunch, så något ”Pip!” från snabbtelefonen blev det inte. Rektorn var lite missnöjd över mötet mellan honom och Samuel Palmers, den mystiske mannen med smeknamnet ”Fabrikörn”. Det kanske bara var hans tillvägagångssätt som var konstigt, han kanske var grön.

– Kom in, fräste mannen.

Lärarassistenten öppnade dörren och hade med sig Mayo Ling.

– Slöjdlärarn, eh…. Karlsson hette han väl?

Tyst nick från rektorn.

– …Karlsson skickade hit mej med Mayo. Hon har kommit för sent så många gånger, att han, näst intill, krävde att hon skulle ha kvarsittning. Kinesflickan stod framför lärarassistenten och det syntes på henne, att hon skämdes. Hon blundade skamset med hoptryckta spända läppar. Kanske hade hon hamnat på fel plats vid fel tillpunkt. Den trevliga rektorn var för tillfället vresig och otrevlig. Han fräste något obegripligt och satte sig ner bakom sitt stora skrivbord och bläddrade i en blå pärm med slitna häftklamrar.

– Nä, vi har fullbokat med kvarsittningar ikväll och imorron också!

Han fortsatte att bläddra bland papper. Bläddrade förbi ett schema och kom fram till nästa formulär. Ifyllt det med.

– Det får bli efter nyår. För i övermorgon har vi kvartsamtal hela kvällen i uppehållsrummet.

Leopold Nilsson, som annars brukade vara ganska försiktigt, höjde stämman igen och sade:

– Inte efter kvartsamtalet. Hon vill inte att föräldrarna ska få nys om det hela.

Han tittade ner på den korta lilla skolflickan och hon såg förfärad ut. ”Absolut inte efter kvartsamtalet”, stod målat i hennes förskräckta ansikte. Det löste sig ändå, kan man säga. Rektor Torstensson bestämde att hon kunde sitta kvar tiden på lunchen och en timme efter, då det ändå råkade vara håltimme direkt efter. Det där med, att inte föräldrarna till Mayo skulle få reda på något, lade han på is för tillfället. Snart satt i alla fall kinesflickan i det lilla uppehållsrummet med sina skolböcker framför sig på bordet. Över henne hängde ett avlångt lysrör med dragtråd, istället för tryckknapp. Hon satt och läste på ett stycke i svenska som hon hade ganska svårt för och lärarassistenten satt två meter ifrån henne med en vitt blädderblock bakom sig. Ännu en gång hade han kommit undan ansträngande arbete och var bara utsätt som s.k. vakt. Han skulle bara sitta där i uppehållsrummet och vakta eleven, så hon inte fick lust att smita. Varför just han, frågar sig säkert läsarna. Eftersom de flesta eleverna hade håltimme vid denna tidpunkt, så hade rektor Torstensson med sina närmaste ett föredrag för skolans lärare och övriga personal i Aulan. Det var frågan om ett nyprovat arbetsschema, hade Leopold hört, när han tjyvlyssnat. Han satt där och petade naglarna med en liten tandsticka.

– Kommer mina äldrar få höra det här, magistern?

Magistern! Herre gud, det kunde man ju tolka som en komplimang. Leopold sken upp i hela ansiktet. Mayo satt och såg orolig ut.

– Jag vet inte, men jag ska se va jag kan göra, svarade han.

Det var ju inte mycket han kunde göra, eftersom han inte alls var magister, fast hon kände sig säkert tryggare av att tro det.

– Lova det!

Han försattes i en inre kris, men sade ändå ”Jag lovar.” Utan att direkt tänka sig för.

– …Om jag inte göra bra ifrån mej, så jag inte faktiskt veta va pappa å mamma göra. Dom klara sej bra i skola både två, så icke är det nån ursäkt, att jag inte klara den…

Hon talade lite hackigt, men hon litade till fullo på Leopold.

– Men det är ju skillnad. Du blir ju tvungen att gå i en svensk skola. Dom gick väl i en Japansk skola.

– Nej i Kina.

Han ryckte generat på axlarna. Han tyckte alla asiater såg likadan ut, men givetvis, Mayo Ling måste ju vara ett kinesiskt namn. Vad dum han var, egentligen. Men han hade inte fått använda skallen så mycket, därifrån han kom.

– Komma jag få femman då, frågade flickan igen.

I två sekunder trodde lärarassistenten, att hon ville låna pengar till kaffe, men förstod sedan, att hon menade betyget. Hon var duktig i skolan, det hade Jenny Rävberg avslöjat, när hon och lärarassistenten haft tid för att prata. Säkert skulle hon få en ”femma” i slöjd också. Den här kvarsittningen var bara en engångföreteelse. Han ville ju inte lura henne, utan sade ändå:

– Jaaaa….kanske det.

Utan att han var beredd på det, så reste Mayo sig hastigt ifrån stolen och halvsprang fram till honom. Där föll hon ner på knä och gnällde bedjande, som en hund som ville ha ett ben,:

– Snälla! Magistern måste bara ge mej femman. Annars mina föräldrar kanske ge mej stryk. Snälla magistern. Vad jag göra för att få femma?

Nog var lärarassistenten lite överrumplad, men det betydde ju inte, att han kunde säga ifrån. Han reste sig strikt upp och tittade ner på kinesflickan.

– Vänta nu här, jag kan inte bestämma nått om varken betyg eller….

Orden fastnade i mun på honom.

-…..Eller…

Han stackade fram: ord på ord.

-….Något…annat.

Satt inte den lilla kinesflickan på knä och hade, på ett ögonblick, dragit upp knapparna vid kragen. Jo, nog tusan hade hon gjort det. Hennes bara små bröst började synas mer och mer, då hon knäppte upp knapp för knapp med flinka små fingrar. Leopold stirrade neråt och det hettade till i skrevet. Det här kunde väl inte vara sant. Det här var det verkliga livet och inte någon porrfilm av Bruce Seven.

– Jag….göra allt för magistern, sa Mayo med strupen torr av upphetsning.

Där for den sista knappen ur knapphålet och hon drog ner blusen från sina axlar, blottade sin nakenhet med sin vackra ljusgula hud. Någon BH hade hon inte alls. Lärarassistenten visste inte vad han skulle säga. Halsen kändes som sandpapper och munnen rörde sig, men utan ett ord. Det blommade upp i jeansen hans. Längst ena låret började hans pitt växa och urskiljas. Den lilla tjejen bjöd ut sig helt för honom och plötsligt väcktes han till liv. Dörren!!! Han tittade bort mot dörren. Den var låst! Det måste den vara, han mindes tydligt att han hade låst den innan. Mayos hand kröp upp under hans vita tröja och masserade hans mage med varlighet. Fan, jag kan inte stå emot, tänkte han. Det får bära, eller brista. Det dröjde inte länge. Snart kunde man höra halvkvävda och upphetsande flämtningar från uppehållsrummet, men vem hörde. I korridoren fanns inte en människa. Rektorn kontor var tomt. Studierektorns kontor likaså. Lärarnas egna kopieringsrum var också helt öde, så ingen hörde vad som pågick. Dock kunde man se en skugga mot det frostade glaset i dörren. Där inne låg de vita strumpbyxorna slängda i en hög tillsammans med trosor, skor och skoluniform. Även lärarassistentens kläder var avlägsnade, men jeansen och kalsongerna hängde fortfarande kvar vid vaderna på honom. Han tackade sin lyckliga stjärna, att persiennerna på de tre fönstren dessutom var nerdragna.

Leopold lyfte upp Mayos lätta kropp och höll upp henne, så hon satt med ryggen mot den vita väggen. Hon kunde inte väga mycket, eftersom den, näst intill, tunna lärarassistenten kunde lyfta henne. Det dunkade lite dovt mot den, näst intill, ihåliga bygget mellan grupprummet och korridoren och Mayo grimaserade ihop sitt lilla söta ansikte och bet ihop tänderna för att inte skrika i njutning. Istället kom det små gnyende och stundtals flämtade hon fram någon på kinesiska, garanterat oanständigt, gissade Leopold. Det droppade av sekret ur hennes könsläppar och det hade bildats en liten pöl på det gråa stengolvet under. Det smaskade hela tiden från kinesflickans trånga fitta och Nilsson njöt i fulla drag, när han juckade in och ut ur det behagliga könsfodralet med all värme, fukt och ja, han visste inte hur han skulle beskriva det.

– Oh! Ljuvlig, ljuvlig du är ljuvlig mot mej, stönade hon fram.

Han kände hennes späda små händer greppa tag runt hans skuldror med krampaktig darrning och han pressade sig ännu mer intill henne och var inne i henne.

– Jaaa….du göka mej, pustade hon intill hans öra och hon luktade gott av flytande tvål. I hennes fattiga och strikta familj förekom verkligen inga parfymer, eller hudkräm. Nej, det räckte gott med gammal hederlig tvål. Varje millimeter….trycka in hela kuken i min lilla kinesfitta….ja, du vara ljuvlig, magistern!

– Jag måste (Stön!) Bara ta dej mot bordet….å du ska ligga över läxböckerna, flinade han ironiskt. Han gjorde en mindre kraftansträngning och hivade över henne till bordet och lade ner henne försiktigt, så ryggen och häcken låg över bokens mittuppslag. Sedan klättrade han upp, så bägge knäna var på bordskanten och fortsatte samlaget med svetten rinnande nerför ryggen och mellan hans håriga skinkor. Nu var det bordet som dunkade, istället för väggen och nu kom Mayo i en orgasm och han kände själv, att han var på väg. Skakade i kroppen.

– Snälla! Inte i fitta! Inte bli med barn, magistern, gnydde den lilla tonårstjejen fram på sin hackiga svenska. De svettiga skinkorna vätte ner skolböckernas mittuppslag och nu rann det även ner sekret mellan Mayos särande lår.

Nej, nej, Leopold ville inte vara hänsynslös, även om han utnyttjade ett tillfälle. Han stånkade till ordentligt och samlade sig.

– Okej, då sätter jag mej ner på stol…stol…en å du får knulla min kuk med din mun, tills jag (Stön!) S…sprut…sprutar dej i halsen.

Mayo skakade i hela kroppen och det slaskade till ordentligt i hennes underliv. Kroppen hennes gick i vågor och hon stånkade fram:

– Ja, jag göra…jag knulla magisterns kuk med min….Oh! Ååååååååh!…. Med min mun å magistern sprut…spruta i min hals….!

Sagt och gjort. Med ett slurpande ljud drog lärarassistenten ut den våta lemmen. Därefter satte han sig tungt ner på stolen och det lyste av upphetsning i hans ögon. Skrevandes började han onanera så smått. Mayo pustade ut lite och låg kvar över sina skolböcker med stjärten skinande av svett och fittsaft. Hon blåste upp i sitt svarta hår, i syfte att få lite svalka, och reste sig sedan plikttroget från sin liggande ställning. Därefter hoppade hon fjäderlätt ner på golvet och gick fram till Leopold. Som hade ett, mer än, belåten grin på läpparna. Hon satte sig ner på knäna och böjde sig lydigt framåt med sugande blick. Sedan greppade han försiktigt tag i lemmen med sina små mjuka händer. Leopold lutade sig bakåt och bara njöt i fulla drag. Mayo öppnade munnen till ett O, och lät sedan lärarassistentens kuk glida in mellan läpparna och ner i halsen. Hon använde sig inte riktigt av samma teknik som Petra Eriksson hade gjort. Petra hade låtit munnen glida upp och ner över hans styva könsorgan, men kinestjejen hade kvar toppen i munnen hela tiden, slickade på ollonet och drog istället skinnet fram och tillbaka nere vid själva skaftet. Originellt faktiskt, tyckte Nilsson och flämtade som en gråsäl i Sahara. Bara nu ingen kom in. Var dörren låst? Tvångstankarna malde i hans hjärna, men de kunde ändå inte hindra orgasmen som sköljde över honom. Kuken spände till och fyra rejäla sprut från honom och fyra rejäla sväljningar från henne. Han pustade ut och funderade. Han skulle minsann göra sitt yttersta för att hon skulle få den där ”femman”. Den saken var klar.

(1375)

Sexnoveller

One Response to Mayo Lings kvarsittning – Del 8 (Den nye lärarassistenten)

  1. Kåt Kille 86 skriver:

    Herrejävlar vad jag blev kåt, hoppas det kommer en fortsättning.

Kommentera