Svenska Sexnoveller Kalabalik på Lindvallen – Del 11 (Den nya lärarassistenten) |

Kalabalik på Lindvallen – Del 11 (Den nya lärarassistenten)

Sexiganoveller

Sekreteraren ålade sig fram och tillbaka på detektiv Jöns Berntsson slappa kropp och efter det där lilla ”saftglaset” var mannen helt i hennes våld, bildligt talat, även om hon inte tänkte utsätta honom för något våldsamt, utan snarare tvärtom. ”Fabrikörn” och lärarassistenten hade pipit iväg från platsen via fönstervägen och hon var helt ensam med dem smale lille mannen. Igen började hon smeka över bröstet på honom med mjuka, men giriga rörelser. Hon andades häftigt och lät tungan väta ner hans nakna hud. Berntsson låg fortfarande med slutna ögon och jämrade sig något, men det syntes inget tecken på skräck i hans avlånga ansikte. Alla linjer i hans ansikte, som snart skulle bli till rynkor i bästa tevereklamstil för hudkräm, så syntes det tydligt att han var helt avslappnad.

Hon gned underlivet mot hans livlösa kuk och hon visste, att det skulle bli extra svårt att få upp den ledlösa lemmen, när ägaren var fullständigt borta. Men folk kunde ju få erektion i sömnen och utmaningar gillade kvinnan. Snabbt till verket. Hon gled neråt med upphetsande långsamhet mot själva huvudpunkten. Nog tyckte hon sig känna en liten vibration. Detektiven var en man och en man skall bli upphetsad av en naken kvinna, så var naturen. Och inte ens Newtons teori om dragningskraften från jorden kunde påverka det här. För att hjälpa erektionen lite på traven började hon smeka runt den ihopsjunkna kuken som nu började växa inför hennes immiga glasögon. Ett belåtet leende uppenbarades i hennes ljusa ansikte, när den rörde sig mellan de smekande händer, hårdnade till för att sjunka ihop lite, bara för att sedan hårdna till igen. Det var precis som att pumpa upp en ballong och de skrynkliga hudvecken rätades ut, spändes över blodflödet innanför detektivens svällande lem och snart stod den rätt upp. Den vibrerade lite och sekreteraren slickade sig om läpparna och kände smaken från sitt eget läppstift.

– Bra….duktigt gjort min lilla söta detektiv, flåsade hon tyst och flyttade sig närmare med huvudet, längre ner mot själva pungen och där placerade hon tungspetsen.

Kuken spratt till automatiskt vid kontakten av den våta saliven. Berntsson gnydde till lite, men var fortfarande borta av den kraftiga drinken. Kvinnan bredde ut hela tungan i sin prakt och sakta och omsorgsfullt for hon uppåt med den. Detektiven spände nackmusklerna och man kunde se hur han bet ihop tänderna.

– Oh!….Ah! Åh!

Hon slickade upp tungan vid roten och fortsatte upp mot skaftet, vid strängen som höll ihop förhuden med ollonet, och upp vid själva kukhuvudet. Berntssons ansikte blöttes ner av blanka svettdroppar och han flämtade okontrollerat och staken vibrerade och ryckte av vällust. Försatsen pulserades sakta ut under kvinnans tunga, hon slickade i sig den, samt fortsatte ner ifrån ollonet på andra sidan och slutade först framme vid busken av könshår. Nu såg det nästan ut som om hela kroppens blodstillförsel hade pumpats in i Berntssons underliv. Staken stod klipphård upp i luften och var sprängfull av kärleksvätska. Mannen kan inte ha haft en utlösning på länge, om man nu kunde avgöra det med blotta ögat. Hursomhelst, så ansåg sekreteraren att hon kunde det. Hon satte sig upp igen och spjutet av manlighet speglades i hennes grönaktiga ögon och hon skallrade tänder av upphetsning.

– Nu eller aldrig, flämtade hon med sin mörka sensuella sommarnattssmekning till stämma, böjde sig fram igen alldeles intill Berntssons ena öra där hon viskade med de häftiga andetagen i bakgrunden, som fick hennes ord att låta hackiga.

– Vill du leka leken ”tåget som kör in i tunneln” med mej….?

Hon smekte varsamt hans hår bak i nacken och hon kände hur han rös till av välbehag. Hon rörde hans ledlösa huvud till en nickning. Han ville. Hon hade själv bestämt att han ville det. En våt kyss på hans ena kind och hon fattade ett stadigt tag om kuken med bägge händerna. Stönade gjorde hon redan, av bara upphetsningen av vad som skulle hända. Sänkandet började. Spettet var kvar och tänkte inte ge vika i första taget. Hon sneglade ner mot sitt eget underliv och fittmynningen träffade kukhuvudet med ett ljud av väta. Hon flämtade till och bet ihop sina snövita tänder. De möttes med könen och med, till synes, starka höft och benmuskler startade hon med att glida in det styva ollonet mellan läpparna i underlivet. Det behövdes lite erfarenhet för den djupa grottan. Den var inte van vid ”ifyllnaden” riktigt än. Kvinnan höjde sig upp några millimeter bara, och sänkte sig ner en centimeter. Det gick långsamt och i början kunde man inte ens upptäcka, att hon rörde sig över huvud taget, men till slut slukades mandomen av hennes såphala hål.

Härligt, var allt som passerade hennes hjärna vid denna stund. Underbart! Jätteskönt, det fanns väl många ord som kunde beskriva situationen. Hon hade tryckt ner hela häcken mot hans pungkulor och begynte sedan att fara upp över stången. Fittan kramades runt detektivens kuk, precis som om den gjorde motstånd. Väggarna sög sig fast som en stor sugpropp och nu spände den utslagne detektiven kroppen bakåt. Han svettades ut alkoholen och sekreteraren anade det. Snart skulle han vara tillbaka till sansen igen och vad hände då? Det här var tvunget att gå fort, resonerade hon snabbt. Takten måste ökas på direkten. Tungt sjönk hon ner över staken igen, därefter började hon rida upp och ner i ett våldsamt tempo. Hennes röda hår fladdrade upp och ner och hon stirrade upp i taket med den kraftiga bysten guppande. Till slut satte hon handflatorna mot sina pattar och började massera dem med snabba drag. När hon sedan tittade ner på den skakande Berntsson, så fick hon se att han började öppna ögonen. Paniken högg tag i henne, men den var ihop med vällusten och girigheten efter sitt klimax, hindrade kvinnan från att bara ”ploppa” upp helt ifrån honom och smita iväg som en rädd hare.

Blixtsnabbt kastade hon sig framåt och klistrade sig ihop med hans svettiga kropp totalt. Han måste tro att det var en dröm och försvinna in i dimmorna igen. Det måste bara gå, tänkte hon. Medan hon låg intill honom med överkroppen rörde hon den runda vita röven upp och ner i allt snabbare tempo. Mun mot mun! Hon kysste honom häftigt över hans läppar och med tungan mot hans gom i en enda svettig omfamning. Samtidigt stirrade hon rädd på hans ögon. De tunna springorna öppnades lite, men föll sedan ihop igen. Måtte det gå vägen, tänkte hon och stånkade ansträngt. Hennes anletsdrag spändes och slätades ut, spändes slätades ut om vartannat.

– Måtte jag hinna…oh! Åååååååååh! Jösses, måtte jag hinna…

Svaret infann sig. Samtidigt som hon fick utlösning, så kom även Berntsson. Han stönade kraftigt och blottade sina stora framtänder med tungan på bärsärkargång inne i munnen. Saften från hans mynning forsade upp i kvinnans livmoder och hon hade turen med sig att komma samtidigt. Och kunde också skatta sig lycklig, att hon tagit sig tid till att böka in den där pillriga lilla spiralen, några timmar innan. Efter vårfloden, så låg den smale lille detektiven och flämtade med bakåtböjd nacke. Sekreteraren däremot fick inte pusta ut, för då skulle han komma på henne. Hon drog ett djupt andetag och reste sig motvilligt upp. Lemmen gled ur henne tillsammans med mans och kvinnosekret i mixtur. Hon skyndade sig att rätta till sina nylonstrumpor, och märkte samtidigt att hon i ren upphetsning råkat slita sönder lite av dess tunna material.

Hon tittade på sina glittriga lösnaglar och skakade på huvudet. Visst var de snygga att se på, men de var till besvär också ibland. Fast ville man vara fin, så måste man lida pin. Kjolen togs upp, den hade blivit slängd i en enda trasa på golvet, och hon fick anstränga sig, för att få den helt slät. Det gröna tyget såg lite misshandlat ut, men det kanske inte märktes. Det gjorde det säkert inte, tänkte hon nervöst och sneglade på Berntsson. Han låg kvar naken på sin egna trenchcoat och spjutet mellan hans ben började förlora sin lyster. Det sjönk ihop och kvar var bara den normala storleken och kvalitén. Kvinnan knäppte behån i ryggen och fick slutligen på sig sin grönmelerade blus med knappar. Trosorna lät hon, lite elegant och kvickt, dråsa ner i resväskan. Hon rodnade generat, när hon märkte hur det intima klädesplagget klafsade till och lämnade en stor rand av fittsaft innanför resväskan. Allt under kontroll hittills.

Tiden verkade gå ovanligt fort tyckte hon, fast själva ”tillfixningen” efter kärleksakten gick på ett par minuter. Hon fick upp en liten fickspegel ur ett hemligt fack på resväskans lock. Den var också i grön färg. Var detta kanhända sekreterarens favoritfärg.

– Vad f…fanken….va…de…et i sa…sahaf…ten?

Berntsson började yra. Och för att vara yrande, så var det väldigt mycket logik. Med den lilla spegelns hjälp ordnade hon till läpparna. Det ursmetade sminket bättrades på, utanför linjerna och på långt håll skulle det bara se ut, som om hon hade ovanligt fylliga läppar. Inget misstänkt alls. Huvudet rörde sig som kullager mellan den lilla spegeln och detektiven. Hennes vackra ljusa ansikte var, näst intill skräckslaget, och hon hade inte ens tid att putsa de immiga glasögonen. Snabbt iväg fort som F. Spegeln slängdes vårdslöst ner i väskan ihop med läppstiftet och efter att ha tillslutit föremålet noga, spatserade hon förbi den däckade privatdetektiven, som nu började få den vidriga baksmällan. Sakta kom den krypande som en ond demon. Kvinnan tittade lite nyfiket på honom, innan hon försvann ut från rummet. Berntssons ansikte drogs ihop i en bedrövad grimas, ögonen var hoptryckta, munnen vidöppen där stönen kom ut som en grammofon. Utsliten och raspig, med andra ord.

– Mitt huvud, stönade han.

Han masserade hela pannan med ena handen och huden knottrade sig. Först nu började han frysa. Då var det kanske sant, att alkohol vidgar kroppen blodkärl. Kvinnan lät dörren ljudlöst glida igen bakom henne. Inget spår av någon gärningsman…hrm förlåt, ”gärningskvinna” och hon hade hela tiden slutbilden avbildad i skallen. Någon skulle upptäcka den bisarra figuren. Helt avklädd liggandes på golvet och med en Whiskeyflaska bredvid sig. Ett fyllo, helt enkelt. Ingen skulle gå i privatdetektivens försvar, då ingen kände honom på skolan. Han var en främling och ingen kunde bedöma en främlings gränser inom kapabilitet. Sekreteraren promenerade i rask takt och lyckades torka bort imman från glasögonen riktigt bra med fingrarna. Om någon såg henne, så skulle ingen bli misstänksam. En affärskvinna har alltid bråttom och inte kunde väl en snygg sekreterare göra något så makabert som våldtäkt. Nej, hon hade alla alibi, även om ingen hade varit med henne vid den gällande tidpunkten. Jag är inte bara vacker, jag är intelligent också, tänkte kvinnan för sig själv, när sedan ett bländande leende underströk hennes triumf. Det höga klackarna hördes lång väg och en och annan elev fick gå undan för hennes snabba framfart. Kemilärare Arvidsson stegade ut från lärarrummet med ett belåtet grin i sitt tjocka ansikte. Små spår runt munnen, vittnade om att han nyligen smaskat i sig något som innehöll grädde. En semla, skulle säkert många gissa, fast de som kände den gottälskande läraren skulle lika gärna kunna gissa på en hel gräddtårta och säkert en fem-sex koppar kaffe på det. Han slickade bort de sista resterna från mungiporna och promenerade glad i hågen bort mot sitt kemilabb. Där höll han på, att springa rakt i famnen på sekreteraren, men kollisionen hindrades med nöd och näppe.

– Hallå där, inget spring i korridorerna, sa han bestämt och rutinerat. Han höjde ett knubbigt finger.

– ”Lindvallen” är en skola med strikta och väl uttänkta regler å även, om du är en privatperson, så ska du också följa dom gällda bestämmelserna…

Kvinnan nickade tyst och låtsades lyssna på den vithårade mannen.

-….Så länge som du vistas inom skolans område, tillade han och gled förbi henne och fortsatte att promenera bort längst korridoren.

Han visslade något. En ouvertyr av något slag. Den rödhåriga kvinnan fortsatte att gå i snabb takt med resväskan tryckt mot bröstkorgen. Visst var hon lite nervös. Nu skulle hon till bildsalen och försöka lägga beslag på lärarassistenten Leopold Nilsson, för ett par allvars ord. Utan att märka det, så passerade hon ”sjuornas” skåprum och där satt fortfarande Phillip Jönsson och väntade på flickan Lotta Bodin. Han hade aldrig varit så nervös i hela sitt liv. I sina smala fingrar höll han två orangea och mycket viktiga pappersbitar. Två förköpta biljetter till en film med Tom Hanks. Just nu kom den lille förvirrade tonårspojken inte ens ihåg var filmen hette. Han brydde sig egentligen inte om filmen. Det enda som rörde sig innanför pannbenet just nu var Lotta. Han tänkte be unga fröken Bodin om en träff. Han ville att hon skulle säga ”Ja!” och följa med honom på den där filmen. Åh, vad han ville det. Det bubblade i hela kroppen och han satt på nålar på den lilla blanka bänken framför ”Sjuornas” klädkrokar. Men tänk om hon inte ville!

Han stoppade in fyra fingrar i munnen och tuggade nervöst på dem. Han hörde en trumvirvel slå djupt inne i hans inre. En dov och snabb cirkustrumma och det var hans hjärta. Han var så nervös, att han säkert skulle kunna svimma på stället. Varm? Visst tusan var han varm i hela kroppen på ett obehagligt sätt. Frös? Jo, när han kände efter så hade han frossa och det måste ju tyda på feber. Han var sjuk helt enkelt och DÅ skulle han inte sitta där och våndas. Då skulle han egentligen ligga hemma i varma sängen med en isblåsa på huvudet. För ett ögonblick, så tänkte pojken resa sig upp, strunta i alltihop och gå hem. Men så slog envisheten till, som en klackspark i hans sinnen. Hade han kommit så här långt och t.o.m. skaffat förköpta biljetter till filmen….eh….”Forrest Gump” hette den visst, så skulle han inte backa på sista hindret. Nej, han skulle fråga. Han slet ur handen ur munnen med en sådan hastighet, att han slet upp ena nagelbandet. Med stora ögon såg han sitt eget blod rinna nerför fingrarna. Ett hett kärleksblod!

Det gick fem minuter ungefär och skolklockan ringde ut. Som en given signal, hördes det ett dämpat muller inifrån klassrummen och ”Sjuorna” rusade ut från sina ”fängelseceller” med högljudda skrän borta vid skåprummet. Lille Kalle i 7.A. Kramade sina läxböcker hårt intill sig för att söka tröst. Han kände sig inte säker och precis som han först hade anat, så skedde det i folkvimlet. Pia Katz uppenbarade sig, stor och farlig som ett åskmoln, och slet in honom på en av skolans toaletter. Hon höll handen för hans mun och de små skrik han fick till under hennes handflata dränktes i vimlet av skrikande tonåringar. Med ett elakt grin höll Pia fast Kalle i ett stryptag med hela över och underarmen runt halsen om honom och hon stängde dörren bakom dem. Han såg hennes ansikte i spegeln ovanför tvättstället. Det översminkade ansiktet, den kraftiga hakan, snusnäsduken som var bunden runt huvudet som ett svettband. Nog var det Pia Katz, alltid. Kalle kämpade för att ta sig loss, men Pia var mycket större och starkare än honom. Hon kramade åt runt halsen, så han till slut inte orkade göra motstånd. Han hängde en stund som en kroppslig trasa och kände lukten utav skinnmaterial. Ilsket vräkte hon ner hans lilla lätta kropp på toalettsitsen och låste ljudligt dörren med en enda handvändning. Hon grinade upp sig och visade tänderna, precis som ett vilt djur och väste fram:

– Hit med pengarna lillpysen!

– Jag har inga mer pengar, gnällde den vettskrämde 14-åringen på toalettsitsen.

Han var ett typiskt offer för satmaran Katz. Minst i klassen, en och fyrtioåtta vid senaste mätningen hos skolsystern och vikten låg väl på något lägre 42 eller 43-kilo kunde han kanske väga och liten och oskyldig med ljusbrunt hår, stjärngnistrande ögon och ett sött ansikte. Såg alltid liten och ynklig ut. Det, som sagt, perfekta offret för Pia Katz. Hon såg tvivlande ut och återgick sedan till den där vilddjursblicken igen. Abrupt kastade hon fram armarna och grep tag i hans krage. Sedan tryckte hon upp honom mot kakelväggen, så de bägge stod, näst intill, fastkilade mellan väggen och tvättstället och det var trångt. Särskilt när Pia hade en sån ordentligt utåt-putande häck. Nu hade hon honom i sitt våld och närmade sig hans kind med munnen. Kalle försökte på nytt att slita sig loss, men för varje centimeter han lyckades glida ur knuttetjejens slippriga skinnhanskar, så tog hon nytt tag och tryckte tillbaka honom igen. Hon väste intill hans öra.

– Hörru, Lillpysen. Jag är inte här för att leka. Hostar du inte upp dina pengar ögonaböj, så ska jag fan i mej vika dej dubbel som ett pappersark!

– Snälla, jag har inga pengar, snyftade Kalle.

– Ett fel svar till å du har satt din sista potatis ungjävel!

-….Det är sant…du tog mina godispengar imorse å det var allt jag hade, hulkade pojken och nu grät han ordentligt.

Tårarna rann nedför hans bleka kinder, fast Pia vägrade ändå låta honom gå. Gråtande hjälpte ingenstans, hade hon fått lära sig av sin tyska pappa. Hur många gånger hade inte hon försökt att gråta sig ur en ”familjediskussion” hemma och hur många gånger hade det hjälp? Ingen gång alls. Flickan låste den lille pojken mot väggen med sina kraftiga lår under skinnkjolen och verkade granska han rädsla. Sedan slet hon tag i Kalles skjorta och ryckte till.

– …Ska allt se, du har nog en å annan jävla spänn på dej i alla fall…

De svarta skinnhandskarna trycktes ner i sömmarna och knapparna sprättes upp, då hon inte hade orkat knäppa upp skjortan ordentligt. Ingenting fanns innanför och det förargade den översminkade knuttebruden ännu mer. Hon fräste till igen och sökte igenom pojkens båda fickor.

– Du SKA ha något av värde här någonstans.

Hon klämde åt med låren runt hans höfter och Kalle satt som omsluten av en fällkniv. Dock påverkade de nakna flicklåren honom på ett konstigt och omedvetet sätt. Visst var han jätterädd, men att vara så här nära en flicka gjorde honom alldeles varm inombords och han rodnade ofrivilligt i allt snyftandet. Pia hittade ingenting och grep tag i honom med bägge händerna igen.

– Hörru, ungjävel! Du får sticka för idag, men imorron ska du skaffa fram minst en femtiolapp! Fattar du?

Hon svepte till med handflatan och den träffade pojkens högra kind och sved till. Kalles kind blev ännu rödare och han snörvlade skamset och bedrövat.

– Jag lovar, snyftade han.

– Hörde inte, röt Pia och gav honom en lika hård örfil över den andra kinden. ”Tala högre!!”

– Jag lovar, ylade Kalle och Pia flyttade sig fram ståplatsen.

Mer behövdes det inte. Pojken sjönk ner mot golvet och blev sittande där och grät. Pia grinade divigt upp sig i ansiktet, låste upp dörren och marscherade ut i sina lackstyckstövlar som verkligen satt trångt över hennes runda vader. Ingen hade sett något och ingen hade hört något, fast det var minst två dussin elever där ute. De trängdes vid sina skåp, slet i dörrarna och rotade med ytterkläder, pärmar och läroböcker. Säkert stod det någon i vimlet och hade sett alltihop, att Kalle blivit indragen på toaletten och att Pia hade kommit ut, men inte vågade en ”sjua” sticka upp mot en som var två år äldre. Och Katz hade ju ett ökänt rykte över hela högstadieskolan. Inte ens, den annars så uppmärksamma, Lotta Bodin varseblev något ovanligt när hon kom gående vid skåpen. Bara ungar som ville komma hem till sitt ”Super Nintendo” så fort som möjligt och inget annat.

Trots folkvimlet, så kunde den nervöse Phillip Jönsson urskilja henne som en ängel i folkhopen. En ängel med svartfärgat kort hår, i så fall. Han bara stod där med skakande händer och svetten klibbande lite varstans på kroppen. Han såg lite bortkommen ut, där han stod iklädd sina omoderna manchesterbyxor i beige kulör. Han var väl bortkommen också, just nu, alltså. Han visste inte vad han skulle göra. Ungarnas skrik var bortkopplat från hans hörselgångar och det enda han uppfattade i sitt inre var sina egna hjärtslag och tankarna som formligen skrek därinne. ”Måste våga! Måste Våga! Måste våga!” Lotta hade inte upptäckt honom än. Hon stod och pratade med någon väninna i elevrådet. Phillip hade sett henne förut, fast hade aldrig lyckats snappa upp hennes namn. Han tog några steg framåt och deras ögon möttes. Det brann eldar i honom och allt verkade bli i en dimma. Inte alls konstigt, med sina nervösa andetag hade Phillip immat ner sina glasögon. Lotta blinkade förvånat med sina vackra ögon. Hon hade två blåa pärmar i famnen. I ena handen hade hon en påkostad kulspetspenna, som hon lät spela mot tänderna medan hon talade.

– Hej Phillip, har inte du slutat för länge sen, frågade hon.

Hennes röst hördes lågt i allt skrik och skrän. Två 14-åringar sprang förbi dem med varsin skolväska på ryggen. Phillips hals var mycket torr, men han hörde sig själv svara i alla fall. Sedan skulle han bli tvungen att ta ett skutt framåt med talet, om han skulle berätta vad han ville fråga.

-…Jo, jag undrar…

– Vänta lite, sa Lotta vänligt och metodiskt till honom och han blev stående med öppen mun och meningen för alltid kvar på tungan.

Lotta pratade något mumlande till sin värdinna. Det var den stora hemligheten. Vem skulle bli årets lucia? Den andra flickan fnissade odiskret och Phillip kände ett hugg i hjärtat. Ingen fara, intalade han sig själv. Det kunde inte vara honom de skrattade åt. Han hade inte sagt sitt ärende ännu. Det var något annat. En rolig historia, eller något dylikt. När han tittade upp från golvet igen, så vinkade Lotta farväl till sin tjejkompis.

– Vi ses imorgon, Britta!

Jasså, det var så hon hette, tänkte Phillip och drog efter andan gång på gång. Lotta tittade på honom med kulspetspennan i munnen.

– Mår du inte bra, frågade hon med medlidande i rösten.

– K…klart jag m…år bra, stammade han.

– Du ser ju så blek ut. Har du feber?

– V…varför skulle jag ha det?

Flickan gick fram till pojken och lade händerna på hans axlar. Nu darrade Phillip ännu mer, så nära hade hon aldrig varit förut.

– Du måste ha frossbrytningar, sa Lotta sockersött och kände på hans panna.

– Jo, jag undrar en sak, började Phillip och lyckades bita ihop och klara meningen utan att stamma på orden.

Lotta log och såg så söt ut, att Phillip trodde han skulle svimma. Skulle han verkligen klara det här? Han rotade i fickan på sin gamla skjorta och fick upp biljetterna, höll dem framför sig och upptäckte till sin fasa att de var nerblodade av hans spruckna nagelband. Herregud, vad han gjorde bort sig. Han ville bara gå upp i rök just nu. Lotta fokuserade blicken ifrån Phillip till biljetterna, men såg naturligtvis inte vad det var först.

– Vad är det där? ICA-kvitton, frågade hon med en axelryckning.

– Nä, flämtade pojken.

Han såg sig själv som en enda stor maskin för transpiration just nu. Skjortan klibbade honom överallt och han hade aldrig känt sig så svett förut. Lotta fick se vad det var och blev förvånad, men klipsk som hon var, så fattade hon alltihopa. Hon log och trummade med pennan mot sina vita framtänder.

– Du vill alltså…..Du vill bjuda mej på bio?

Glasögonen immade igen totalt.

– Ja…

– Du har köpt TVÅ biobiljetter…

– Ja, pep Phillip fram mellan sina torra läppar.

Lotta stoppade ner pennan i bröstfickan på sin kappa. Sedan smekte hon Phillips blonda hår med ena handen. Lugnt och varsamt. Hon tittade honom djupt i ögonen och djungeltrummorna ökade takten i bröstet på Uddevalla-grabben. Han hade läst någonstans att hjärtat slår snabbare ju mindre en varelse är och nu kände han sig själv som en kolibri.

– Imorgon? Ikväll kan jag inte, viskade Lotta sensuellt.

Han svalde tungt. Jovisst, det gick bra. Biljetterna gällde då också. Han svalde igen och nickade. Då hände det. Lotta kysste honom. Helt utan förvarning med sina röda varma läppar på ena kinden och han hade aldrig känt sig så lycklig i hela sitt liv. En varm gejser verkade leva inuti hans kropp vid denna stund.

– Då bestämmer vi imorgon då, sa Lotta mjukt.

(560)

Sexnoveller

Kommentera