Svenska Sexnoveller Den nye lärarassistenten – del 1 |

Den nye lärarassistenten – del 1

Sexiganoveller

Den här historien utspelar sig på högstadieskolan Lindvallen någonstans i Sverige. Det är första December och skolan, som för övrigt lider av personalbrist, har fått en ung man på anställningsintervju.

Rektor Torstensson, en smällfet förnäm herre med stora glasögon och kostym, synade betygen som hade lämnats fram med stort intresse. Betygen tillhörde den, kanske en smula, illmarige unge mannen framför honom. Så tidigt, som klockan fem i morse, så hade det ringt på den käre rektorns telefon och när denne sömndrucken och allmänt sur hade svarat, så hade en herre under synonymen ”Fabrikörn” svarat. Vem denne var, var under denna tidpunkt okänt, men undertecknad skulle titta in på rektorns kontor framåt dagen. Nu stod han och halvhängde på en stol med tygklädd överdel borta vid själva kontorsdörren. Han var kanske i den senare 50-årsålder hade håret indränkt i hårpomada och såg, om man nu skulle hitta någon direkt placering på honom, ut som en övervintrad Elviskopia från 60-talet. Han var klädd i en vit smoking och tvärrandig slips med slipsnål och ett par myggjagare prydde hans, ganska stora, fötter. Blicken var lugn och sansad och han behövde inte anstränga sig, för att se nobel och myndig ut. Rektor Torstensson betraktade 50-åringen, sedan pappret och sedan 50-åringen igen. ”Fabrikörn” hade kommit dit med en yngre man, som nu, som sagt, satt framför herr Torstensson på stolen. Leopold Nilsson hette han visst, enligt betygspappren. Rektorn lade undan de s.k. meritbekräftelserna och knäppte händerna förstrött på skrivbordet.

– Ja, papprena är i sin ordning och allt verkar korrekt, men jag måste i alla fall fråga….

Herr Torstensson tog av sig sina läsglasögon.

-….Vad har herr Nilsson gjort innan….?

Fabrikörn frustade till borta vid dörren. Mannen kvävde ett skratt och mumlade något, nästan, ohörbart om, att herr Nilsson hade jobbat åt Pippi Långstrump. Den kostymklädde Elviskopian uppskattade uppenbart fånig humor.

– Ja…jag har jobbat lite här och var, svarade Leopold med en salig blick.

Rektorn harklade sig och snurrade handen i en ”fortsätt-gest”.

– ….Jag har jobbat inom kommunen, sopsorterat, småjobb inom taxirörelsen och sen så gick jag fem år på folkhögsskolan och fick….

Han nickade ner mot papprena på skrivbordet.

-….Meriter för läraryrket.

Rektor Torstensson verkade inte riktigt övertygad Visst så skulle referenserna kunna jämföras med hans lärare på skolan, men dessutom så var det någonting med herr Nilsson, som oroade honom. Nja, kanske inte oroade förresten, snarare gjorde osäker. Han såg inte ut som en blivande lärare. Det var helt klart. Stora blåa ögon med en blank blick och ett nervöst trummande med fingrarna mot knät vittnade, om att den här personen inte varit med om många anställningsintervjuer. I så fall ljög han, om sina tidigare tjänster. Kanske för att få större chans till detta jobb. Nåja, då inte rektorn kunde bevisa någon motsatts, så var det väl inget annat att göra, än att låta Leopold Nilsson få jobbet. Men vem var egentligen den där ”fabrikörn”. Torstensson vände sig mot mannen vid dörren, som för tillfället verkade vara i djupa tankar.

– Och ni?

Fabrikörn vaknade ur sina tankar, tittade på rektorn och satte pekfingret mot sin mage.

– Jag?

– Ja, just ni. Vad hade ni för ärende, egentligen?

– Jag levererade ju Leopold hit, svarade fabrikörn och blinkade hemlighetsfullt med ena ögat. Rektorn tittade på Leopold.

– Han har väl egen talan, eller är ni månne släkt med honom?

Torstensson ansåg, att detta var fullt möjligt. Den s.k. fabrikörn kunde mycket väl vara far till Nilsson.

– Nä, nä, nä, jag är hans chef.

– Om nu Leopold Nilsson börjar som lärare här på högstadieskolan, så…är det väl helt plötsligt jag som är chef för honom, eller hur?

Rektor Torstensson tyckte själv inte om ordet ”chef”, men använde det i alla fall, då han ville göra vissa saker klara för den skumme Elviskopian. Denne kliade sig under näsan och spatserade skrattande fram till skrivbordet där han blev stående hängande på själva kanten.

– Ha! Nu har jag kanske gjort det hela oklart herr Torstensson. Jag heter alltså Samuel Palmers. Titeln ”fabrikör” har jag bara fått av mina jobbarkompisar. Det började, som ett skämt på en firmafest. Ett skämt ur en berusad polares mun. Nää, jag är bara en assistent på arbetsförmedlingen. En liten sketen, om jag nu skall använda ett vulgärt ord, assistent bara. Leopold kom in till oss, sökte jobb, jag hjälpte honom. Han hade så utsökta betyg, så han skulle kunnat bli….tja, professor t.o.m. Därför, så hängde jag ringde jag till er herr Torstensson vid…hrm…tidig timme på dygnet.

Rektorn muttrade något ohörbart. Han hade verkligen inte gillat, att bli väckt klockan fem på morgonen av den, dåvarande, helvetiska signalen från telefonen.

– ….Alltså, så eskorterade jag honom själv. Man vill ju att någon av ens klienter får jobb. (He!) Och eftersom chansen till, att han skulle kunna få jobbet var ju och är rätt stor, eller hur?

– Hm….Jovisst, muttrade rektor Torstensson och försökte dra åt sig meritpappren, som fabrikörn satt på.

– Vad säger du Leopold. Visst vill väl du bli lärare….?

Fabrikör Palmers tittade på sin klient, som bara nickade med ett brett leende över sina tunna läppar. Vad vill du bli? Kemimagister? Biologilärare? Eller kanske lektor i historia?

Rektorn höjde upp händerna för, att bromsa ner den energiske mannen på skrivbordet.

– Ja, nu är det inte så enkelt, som ni får det att låta som herr Palmers.

– Fabrikörn!

– Okej, fabrikörn. Leopold har fina betyg, men han kan inte välja och vraka hur som helst. Vi söker snarare en lärarassistent. Men det är inte ovanligt, kan jag informera, att sådana assistenter blir lärare till slut, men det krävs flera års erfarenhet.

Fabrikörn flinade brett mot Torstensson och vände sig mot Leopold.

– Hörde du det Leopold? Du behöver flera års erfarenhet! Det vill du väl?

Han knuffade till den unge mannen peppande på axeln och denne nickade med samma enfaldiga flin. Torstensson lyckades slita loss papprena från fabrikörns stuss, och han tittade en sista gång på den, fast han egentligen redan hade bestämt sig för att anställa Nilsson. Fast han ville ju inte missa något. Och innerst inne, så ville han hitta en hake någonstans i de textade raderna på de blanka kontorspapprena. Kanske något i stil med misshandel eller stöld. Något, som skulle betyda ”olämpligt” för en högstadieskola. För, om sanningen skulle fram, så litade den gode rektorn inte ett dugg på varken Fabrikörn eller Leopold Nilsson. Det var något opålitligt över dem bägge två. Torstensson kunde bara inte precisera det. Dessutom, så hade han mycket att göra. Han hade ju inte fått sova ordentligt den natten(!). Han knuffade till mannen på skrivbordet och gav honom en stilla gest, att han skulle kliva ner. Sedan tryckte han in den röda knappen på sin snabbtelefon. Det tutade till, och i ena ögonvrån, så kunde han se att fabrikörn blinkade illmarigt mot Leopold.

– Ingrid, kan du be Nordgren komma in till mej.

Torstensson släppte knappen och reste sig upp från stolen. Han böjde sig sedan över sitt skrivbord, så den stora magen låg platt mot underlaget och han tittade vänligt på Leopold.

– Jaha, jag får väl säga. Välkommen bland oss.

Han sträckte fram sin knubbiga näve skakade hand med den nye lärarassistenten, som faktiskt såg riktigt häpen ut. Glad, men häpen. Rektorn släppte sitt kraftiga och rejäla handslag för, att gå runt skrivbordet och lägga armen över fabrikörns axel, precis som om de hade varit bästa vänner mycket länge.

– Viktor Nordgren är studierektor och han får visa eran klient runt på skolan. Var kan jag nå er, om …eh…eventuella problem skulle uppstå.
Viktor Nordgren var en skäggig man iklädd rutig skjorta och skinnväst. Rätt lång var han också. Säkert 190cm, om man inte räknade med den höga sulan på hans tofflor med silverspännen. Han började gå runt på skolan med den nye lärarassistenten Leopold. Om han bara hade anat vad den lurige mannen med toppbetygen hade varit för typ, så skulle han väl ha svimmat på fläcken, eftersom han verkade vara en ordentlig person. Senare, så fick Leopold även veta, att studierektorn var medlem i Baptistkyrkan. Lektioner pågick och det var helt tomt i korridorerna, då de bägge personerna gick längst det blanka rena golvet.

– Det går lite över 200 elever här och vi är bara tolv lärare, så vi behöver all hjälp vi kan få, förklarade studierektorn för den nye.

Riiiiiiiiiing!

Det ringde helt plötsligt ut. En gäll signal, som fick Leopold att hoppa till av överraskning. Det var en genomträngande ton och den var han ju tvungen att vänja sig vid. Nu öppnade sig dörrarna överallt och eleverna strömmade ut från alla håll. Det var lite extra rush på allihopa, då flera av flickorna höll på att förebereda för Luciatåget som ”niorna” skulle ha som varje år. Det fanns tio stycken kandidater i tävlingen, om vem som skulle bli ljusets drottning detta året. Skolans elever och lärare skulle själva få rösta ut den bästa och personerna i elevrådet var de, som skötte om själva tävlingen. Korten med kandidaterna hade ännu inte kommit upp på anslagstavlan. Det var ju bara första December ännu. Överallt trängdes nu eleverna i korridoren och Leopold och Viktor Nordgren höll på, att bli nersprungna.

– Inget spring i korridorerna för böveln, röt studierektorn efter en fyllig rödhårig flicka, som knuffat undan Leopold. Egentligen, så hade Nilsson kunnat hinna undan, men han hade stått kvar och med uppspärrande ögon och beundrat de guppande brösten under den trånga vita tröjan. Han hade inte ett dugg emot spring i korridorerna. Nu tittade han efter den rödhåriga tjejen och såg hennes roterande bakdel försvinna bort i vimlet. Han torkade snabbt bort ett par salivdroppar ur ena mungipan. Samtidigt såg han en mörkhyad skönhet, av hennes perfekta svenska att döma ett adoptivbarn, som tydligen skulle vara tomtenisse i det kommande luciatåget. Hon var uppklädd i tomtemössa och en röd pyjamas över sin mulliga tonårskropp. Han stod och pratade med två andra tjejer i vanliga kläder ungefär fyra meter ifrån. De hade varsitt sångtexthäfte och förmodligen skulle de träffas och öva på luciasångerna. Leopold var nog tvungen, att sätta in bettskenan när han väl började sitt yrke på allvar. Han hade nämligen en tendens till, att börja gnissla tänder, när han var upphetsad. Och det var han nu. Han var verkligen svag för mulliga tjejer och på denna högstadieskola verkade det finnas massor. Hur många gånger hade han suttit och förgäves försökt onanera till de magra modellerna i ”Josefssons”avdelning för underkläder.

– Hallå, skall vi fortsätta?

Det var studierektorn, som antagligen undrade vad Leopold tittade på. ”Nej!” hade Nilsson velat skrika av alla krafter, men gjorde det naturligtvis inte. Tomteflickans pyjamas var så trång, att han kunde se hennes runda mage mellan tröjan och byxorna. Han hade ett sött ansikte med stora rödmålade läppar och ett kolsvart hår, som var klippt i pagefrisyr. Pyjamasen var så trång….åh…så himla tight! Materialet verkade vara någon starkare variant av nylon och smetade åt runt tjejens stora utåt putande bakdel. Den var verkligen fullmatad till bristningsgränsen. Ståkuken nästan värkte mellan hans lår, och lite tafatt, så knuffade han till två elever, som gick förbi, och på så sätt skymde synfältet för honom. Undrar förresten vad de diskuterade? Luciatåget antagligen, då de tydligen skulle repetera.

– Javisst, sa han utan att slita blicken ifrån det han såg. Vi fortsätter väl då….

Nu gick de visst bort längst korridoren och in i ett uppehållsrum runt hörnet. Kanske lika bra det. De var ju ändå tvungen, att fortsätta rundturen, han och studierektorn. Nu gällde det bara för Leopold att hålla blicken i ryggen på den långe Viktor Nordberg framför sig. Det skulle ju inte vara bra, om han fick utlösning på sin första dag på jobbet. Han måste tänka på något annat. Med blicken i taket, så fortsatte han efter studierektorn, som ett stort fån. Det enda han hörde runt omkring sig var ljudet av fötter, då eleverna rusade runt som yra höns. Leopold minns själv från sin något korta skoltid, att det alltid var ett måste att komma ut på rasten så fort som möjligt. Det kvittade, om det inte var roligt på skolgården. Det var liksom som en ren reflex. Nu svängde studierektorn till höger och öppnade dörren till ett klassrum. Leopold sneglade på dörren mittemot som visade sig vara en toalett. Det skulle han verkligen komma ihåg, flinade han med salivdroppen framtonande igen i mungipan. Klassrummet var en teckningssal och studierektorn hade visat sin rang, genom att inte knacka innan han gick in. En riktig diktator, kanske. Där inne satt bildlärare Evert Gren och satte betyg på olika teckningar. Där satt också två godbitar till. Förmodligen, så var de efter i sitt arbete och utnyttjade rasten för att bli klara. Den ena var en kortväxt flicka med glasögon och långa blonda flätor, hon verkade vara av den blyga sorten och hon satt och lade sista handen vid en stor julängel på det blanka pappersytan. Hon var verkligen också en syn för att spränga gylfen. Hon såg så liten, pryd och oskyldig ut i sina långa flätor med röda band, glasögonen och under den vita stickade tröjan, så doldes ett par väldiga juver. Herregud hade flickebarnet stoppat under två fotbollar? För helvete, nu var det verkligen kört för herr Nilsson. Igen blommade ståndet upp mellan benen på honom. Han måste stå direkt bakom katedern för, att inte någon skulle se det. Den andre var mycket längre, större och hade ett avlång ansikte med höga kinder. Hon hade sitt ljusbruna hår hängande fritt över sina axlar. Hennes röv var helt enorm, ännu större än tomtetjejens och intryckt i ett par spända blåjeans. Hon talade på någon dialekt. Halländska trodde Leopold. De diskuterade om vem som skulle bli lucia i år. Tydligen en populär titel för de söta högstadieflickorna.

– Det här är Leopold Nilsson, sa Viktor Nordgren. Han kommer förmodligen att hoppa in som assistent lite titt som tätt på dina lektioner Evert.

– Jaha, vad trevligt, log bildläraren. Har han kanske dolda talanger?

– Det vet jag inget om, sa den sävlige studierektorn. Ni får fråga honom själv…

– Har ni…?

– Jo, jo, jo, jo, det har jag säkert.

Leopold drog blicken från tjejerna med ansträngning, fast ändå med en snabb rörelse på nacken.

– Jag höll faktiskt på att komma in på en konsthögskola i Göteborg för ett tag sen, ljög han. Min specialitet var nakenmålning…

Evert Gren småskrattade, medan den buttre studierektorn inte kunde se det roliga i situationen och förblev oberörd i ansiktet.

– Nja, det är väl bara på konsthögskola, som man får lära sig sånt å inte i grundskolan. Men du har säkert andra talanger. Du kanske är bra på att dreja? Vi har fått hit en drejskiva å många av eleverna har börjat med att tillverka krukor. Jenny, där vid bordet. ska börja med det, när hon gjort klart sitt julmotiv.

Den storrövade tjejen vinkade borta vid bordet, så att besökarna skulle fatta, att det var hon som var Jenny. Studierektorn böjde sig framåt mot bildläraren, precis som om han inte ville, att Leopold skulle höra det han sa.

– Ja, nu finns det en liten risk, att Arvidsson i kemisalen kommer att få första ”tjing” på honom. Han skulle behöva en assistent till sina laborationer.

Tydligen var inte Arvidsson och Gren särskilt goda vänner. Bildläraren fnyste bara.

– Jaha, så du menar att dom där löjliga provrörsblandningarna skulle vara viktigare än mina lektioner, kanske….?

– Nä, det sa jag inte…

– Nä, inte du kanske, men det påstod säkert den där lille lönnfete giftblandaren….Varför har du handen i fickan förresten. Leopold?

Nilsson ryckte till, då han helt plötsligt blev tilltalad. Han hade hoppats på, att de bägge männen var tillräckligt upptagna i sin konversation, så de inte direkt skulle beskåda honom.

– Va! Jo, jag letar efter mina nycklar….dom har ramlat ner i fodret.

– Jaha på så sätt…..Jo, jag ska minsann prata med Arvidsson jag…

Leopold Nilsson hade inte alls letat efter några nycklar, men det hade väl läsarna redan fattat. Bildläraren och studierektorn gick i alla fall på bluffen och fortsatte samtala. Lite diskret, så promenerade Leopold bort mot den långa raden av diskbänkar, där det också fanns massa akvarellfärger i speciella ställ tillsammans med penslar. Han ville komma bakom halländskan med jättestussen. Sakta och diskret satte han sig på en av diskbänkarna, som var avtorkad, och låtsades vänta på de bägge männens slutgiltiga beslut, men det ena samtalet ledde till det andra och helt plötsligt, så började de diskutera bilvax(!). Jenny satt nu framför honom på stolen, som var en sån där billig stol med järnstänger till ben och ryggstöd endast överst, alltså ingen sådan där bekväm böjbar stol, som lärarna hade. Halländskan satt framåtböjd och målade med pensel och akvarellfärger på sitt stora A3-papper och putade ut med blåjeansarslet. Herregud vilken röv! Leopold föreställde sig henne naken och på alla fyra med den där Titanicröven upp i vädret. Han kramade runt kuken via fickan och kunde känna att fodret redan blivit fuktigt av sekret. Han måste bara gå fram till henne och kolla vad hon målade för någonting. Näst intill ljuslöst smög han fram till henne och stod så nära, att han nästan kunde smeka hennes fina ljusbruna hår, som låg i vågor över den röda polotröjan. Hon målade naturligtvis något med anknytning till julen. Ett vinterlandskap med blå himmel och en stor snögubbe med hög svart hatt, pipa och en stor morotsnäsa.

– Snyggt målat.

Hon tittade upp, inte överraskat alls, hon hade nog märkt att han smugit sig på henne i alla fall. Den blonda flickan tittade däremot förvånat upp, men fortsatte sedan med sin julängel, när hon sett vem det var som pratade.

– Ja, det tycker jag också, log hon och tittade på Leopold med ett, nästan, lekfullt ansiktsutryck med munnen halvöppen och tungan spelande mot gommen.

– Fast är det inte lite väl mycket vitt på pappret….eh var det Jenny du hette.

– Ja, svarade hon. Jag målade en massa snö, eftersom det inte går åt så mycket färger. Det är bara dom svarta konturerna som har färg och hatten, himlen och morotsnäsan.

Leopold ställde sig ännu närmre, så han kunde känna hennes mjuka hår mot utsidan av handen, då han hade bägge händerna i fickorna. Det kunde nog inte betraktas som närgåendet, eftersom han bara råkade nudda med sin hud mot hennes hår.

– ….Jag har väl helt enkelt varit lite bekväm.

Hon tittade upp med förhoppning i blick och pekade mot en dörr mittemot dem.

-….Jag skall börja med att dreja ett par krukor med lera, som ”majjen” sa förut å det är mycket roligare än att sitta med massa barnsliga vattenfärger.

– Jag tycker om vattenfärger, sa den blonda flickan mittemot. Hennes röst var liten och späd.

– Jovisst, fortsatte Halländskan. Det är väl kul, men inte när jag kan få mjuk kladdig lera i mina händer och forma till.

Jag vet vad jag skulle vilja ha i mina händer, tänkte Leopold och sneglade diskret ner mot Jennys ryggslut, samtidigt som han kände en svettdroppe framträda i pannan i rena upphetsningen. Han tittade sedan snabbt ner på teckningen igen.

– ”Turtlevax” är det bästa jag använt tror jag, sa Evert Gren och reste sig upp från sin skinnbeklädda kontorsstol. Men nu tänker jag ta hand om den där satans Arvidsson. Jag tänker inte ge mej i första taget…

Studierektorn suckade djupt och följde efter den lille bildläraren, som lämnade klassrummet i all hast och slog igen dörren efter dem.

– Jag vet någonting som du har glömt, sa Leopold plötsligt med ett fräckt leende.

– Jasså vadå, undrade Jenny och tittade ner på teckningen, som hon själv tyckte var helt perfekt. Leopold sträckte fram ett darrande pekfinger mot morotsnäsan.

– Du har satt morotsnäsan på fel ställe, skrattade han och förde ner pekfingret från näshöjd ner mot snögubbens lägre regioner. Han kunde se i ögonvrån hur den blonda flickan rodnade med hela ansiktet. Förmodligen, så koncentrerade hon sig inte alls så mycket på sin teckning, utan satt och tjyvlyssnade. Halländskan satte handflatan mot munnen och kvävde ett skratt.

– Nä, för fasen. Jag skall ju visa den här för ”majjen” sen. Jag kan väl inte placera den som en…

Leopold böjde sig intill henne bakifrån och lade kinden intill hennes öra.

-….kuk, flämtade hon fram med het andedräkt.

Blyertspennan ryckte till för den blonda tjejen med flätorna och hon ritade fel med ett stort tjockt streck. Hon tittade med uppspärrade ögon och röd i hela sitt söta ansikte och glasögonen hade blivit immiga. Halländskan kunde inte dra blicken från teckningen och Nilsson smekte varsamt igenom hennes mjuka hår, samtidigt som han pressade sitt underliv mot hennes röv.

– Ursäkta, me…men jag måste nog pu…putsa glasögonen, stammade tjejen mittemot, rullade ihop sin teckning (vilket bevisade att hon inte tänkte komma tillbaka) och började halvspringa mot dörren med guppande byst och svängande flätor. När dörren slog igen, så smekte Nilsson Jenny med utsidan av sin hand mot hennes höga kinder. Hon bara andades häftigt med öppen mun och tungan smekte mot insidan av överläppen.

– Det gjorde alltid jag, när jag byggde snögubbar, flämtade Leopold, strök varligt bort håret från hennes högra öra och stoppade in tungan, så flickan gav av ett halvkvävt stön.

– Är det en morot som trycks mot mitt arsle, frågade hon med underläppen darrande av upphetsning.

– Nä….det är något annat.

-….Det var det jag hoppades på, stönade Jenny med sin sensuella halländska och tryckte bak häcken, och Leopolds stånd sprängde mot hennes skinkskåra mellan byxtygen.

– Du är allt en kåthynda du, va?

– …Ja, flämtade Jenny.

– Du skulle allt vilja smaka på moroten, va?

– ….Ja! Ja!

– Du skulle vilja ha den mellan dina stora skinkor, va?

-….Ja! Ja! Ja! Ja, det vill jag, nästan skrek flickan och hade börjat smeka sina bröst utanpå polotröjan. Hon grävde sig frenetiskt in under tröjan och började lossa sin behå, där inunder.

– Jaaaa, jag vill att du knullar mej!!!

Leopold gnisslade tänder och kysste henne med tungan nedborrad i hennes gom. Samtidigt sneglade han bort mot ”drejdörren”.

Rummet var ganska litet och det fanns ett par hyllor av plywood, ett tvättställ och drejskivan med stol till den. Jenny började med stönade djup knäppa upp hans byxor och gylfen åkte ner med ett ”Ritsch!” Leopold drog av sig sin egen tröja och tjejen drog själv av sig sin egen polo.

– Jävla behå….den är i vägen, flåsade hon och slet, praktiskt taget, upp tryckknapparna i ryggen och de två härliga kullarna blev synliga. Leopold trodde han skulle förgås av upphetsning och hans spermafyllda ståkuk sprätte ut likt en stålfjäder, när hans kalsonger drogs ner av den pilska tonårsflickan. Hon runkade den med sin lilla hand, och när hon placerade sin tungspets på toppen var det nära, låt oss säga, förbannat nära att Leopold Nilsson fick utlösning, men när han skulle få det, så fruktade han nästan att han skulle spruta ut hela hjärnan. Så kåt var han.

– Ta mej bakifrån, bedjade Jenny, där hon stod på knä framför honom. Så man kan ju säga att hon bad på sina bara knän.

– Tryck in hela ditt spjut i mej!! Åh! Snälla, bota min fittklåda med din kuk!!

Leopold tittade ner på henne med glansiga ögon och med saliven rinnande nerför underläppen.

– Ta av dej jeansen då…!

Halländskan nästan flög upp på benen igen, knäppte upp sin svarta livrem av skinn, byxknappen, dragkedjan och sedan krängdes de stora jeansen av tillsammans med ett par skära trosor av bomull. Hon kved av upphetsning

– Du vill knulla mej bakifrån, det vet jag!! Du vill se min stora röv, du vill klämma på mina skinkor du vill….

– Ja, jag vill, skrek Leopold och vräkte ner Jenny på alla fyra på golvet och beundrade utsikten. Jävlar också, snabbt grep han tag i kukroten och tryckte till och lyckades på så sätt bromsa utlösningen. Synen av den fylliga tonårsbruden på alla fyra med den enorma, men fasta, röven emot honom höll på att kosta honom en honom en orgasm. Han ville ju komma in i henne. Nilsson förde själv sitt stående spjut mot klyftan mellan skinkorna. Jenny grep tag i sin egen stuss och särade själv på den med ett flåsande.

– Snälla jag dör om du inte kör in den, skrek hon. ”Fittan brinner….skynda dej!!!”

Nilsson pressade ollonet mot det, mycket riktigt, plaskvåta skötet och under halländskans njutningstjut började han pressa in lemmen mer och mer.

– Jaaaa!! Åååååh! Fortsätt!!!! Åh! Oh! Det är så sköööönt!!! Du fyller mej!!! Jaaa!

– Slå bak med röven, beordrade Leopold med tänderna sammanbitna av njutning. Och hon gjorde det! Och detta bidrog till, att hela ståkuken matades in i den varma tonårsfittan, och sedan fram och tillbaka. Jenny tog stadigt tag med handflatorna i cementgolvet och började slunga sig fram och tillbaka mot pålen och den drevs ut och in i den savande öppningen med smaskande ljud. Leopolds svettiga händer kramade hennes välformade skinkor och det började tränga fram svettdroppar ur den mjuka huden.

– Jaaa, fortsätt så flicka lilla!!! Åh! Vad häääärligt!!!!

– Åh! Ja! Oh! Oh! Oh! Aaaaah! Smiska mej, skrek Jenny och vände snabbt på huvudet och tittade över sin egen axel. Svetten rann ner från hennes heta panna och hårmanen slungades fram och tillbaka i takten. Leopold höjde den vänstra handflatan och träffade den vänstra skinkan som dallrade till med ett klatschande, och rodnade till.

– Ja!!! Såja!!! Fortsätt!!! Det svider på ett skönt sätt….Åh!! Härligt!!!

Leopold kände svetten rinna från ryggraden och snart skulle den ultimata orgasmen komma. Det visste han. Han höjde den högra handen och smiskade till den högra skinkan med en likadan smäll. Jenny tjöt av brunst.

– Jaaaaa!!!! Precis så, ge min feta röv vad den tål!!!!! Jaaaag kommer!!!! Det gåååå…det gåååå….r

Mycket riktigt. Tonårsflickan skälvde till i hela kroppen, fittmusklerna stramade åt extra om Leopolds kuk, precis som en boaorm och dens byte. Det blev för mycket för vår käre lärarassistent med. Det började uppe vid nacken med att håret reste sig, spred sig neråt som en löpeld, gled nerför ryggraden med en njutningsfull rysning blandade med vällust, han bet ihop, pungen tycktes brinna upp och…….

Med ett sammanbitet tjut, så pumpades den vita vätskan upp från hans testiklar, löpte ut genom skaftet och tömdes i den yppiga tonåringens pulserande sköte. En gång, två gånger, tre gånger, fyra gånger! Leopold trodde aldrig att det skulle ta slut och deras klimaxvrål blandades och skulle kunna väcka döda. Hoppas nu bara, att ingen hade hört dem. Nu låg Jenny ner med kinden mot det kalla golvet och det såg nästan ut som om hon försökte gräva med sina gripformande händer. När den sista och sjätte strålen pulserade ut ur ollonet och in i fittan, så var det hela över med bara en härlig efterrysning för Leopold. Genomsvett, flåsande och med en gnyende halländsk tjej framför sig, utan att släppa skinkorna, så kunde han bara konstatera, att hjärnan faktiskt var kvar i hans skalle.
– Vad är det för förbannat skitsnack, att du skall få den nya lärarassistenten före mej, gormade den innan så beskedlige Evert Gren. Han hade hittat Kemilärare Arvidsson på lärarrummet och vreden hade stigit ännu mer, då den fete slusken hade suttit och grisat i sig tre stycken Napoleonbakelser vid ett litet separat bord i lärarrummet. Arvidsson var lika kort som bildlärare Gren, men som sagt mycket tjockare. Han var iklädd sin vita labbrock och såg ut som en galen vetenskapsman i sitt vita spretiga hår på skulten. Själva ansiktet var nästan lite fyrkantigt format och mannen hade ovanan, att peta sig i näsborren, då han blev nervös. Det var han nu. Han begravde genast sitt stora, otvättade, pekfinger i näsan.

– Jag behöver den där killen, muttrade han och tittade bort från bildläraren. Fixerade blicken på något annat, just vid detta tillfället anslagstavlan på väggen.

– ….Jasså du behöver honom!!! Å du tror inte jag gör det då? Killen har ju nästan kommit in på en folkhögskola. Sen kan du stoppa upp dina provrör och gasolbrännare i ändalykten!!

– Nu skall vi inte bli vulgära, sa Arvidsson. Nu är det så, att jag frågade Torstensson personligen, om att få den här assistenten.

Han tittade hånfullt på bildläraren och flinade med sina stora läppar.

– Han bestämmer!

Evert Gren knöt sin högra näve i ilska och pekade med det vänstra pekfingret på Kemiläreren.

– Jag skall ge igen!!! Det kan du lita på….Du vet inte när eller hur, men jag skall ge igen!!!

(1230)

Sexnoveller

Kommentera